Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wallins läroår som psalmdiktare 25 i
Med de samtida tyska psalmbokssträfvandena sympatiserade han
lifligt: »de förträffligaste samlingar af andliga sånger» hade där
under seklets senare hälft åvägabragts. Med afseende på
behandlingen af de gamla psalmerna intog han en radikal ståndpunkt:
de allra flesta vore odugliga och borde totalt omarbetas eller
ersättas med nya, »vår religion värdiga, rörande, ädla och
okonstlade som religionen själf».1
Utvecklingen af Tengströms religiösa skaldskap visar oss,
hur en i förstone för folklig psalmton ej främmande litterär talang
under inflytande af den stränga abstrakta korrekthetens ideal mer
och mer steriliseras och slutligen blir oförmögen att åstadkomma
annat än rimmad prosa. Medan Kellgren gick en rikare
utveckling till mötes efter Tengströms återfärd till Åbo, synes den senare
mer och mer ha vuxit fast vid klassicismens smaklära.2 Den
psykologiska grundläggning, Kellgren gaf sin framställning om
andliga poemers rätta bedömande, borde ej ha varit Porthans lärjunge
så fjärran, kan det tyckas. Men af en sådan tankegång visar han
ingen påverkan. Hans teologiska rationalism kan väl ock i sin mån
ha bidragit till, att en påpekan af det suggestivas betydelse för
våra smakomdömen var förspilld, när det gällde honom.
Hur olyckligt den härskande psalmestetiken verkade, framgår
för öfrigt äfven af de två psalmförsök, som samtidigt med
Tengströms publicerades i Åbo Tidningar af en mycket större skald —
Frans Mikael Franzén.
Hans temperament var ju vida varmare, känsligare och rikare
än Tengströms, och han ägde den naiva omedelbarhet, som måste
förutsättas för att lyckas i den sorts enkla stil, som
psalmdiktningen enligt tidens tro kräfde. På samma gång hade han rönt starkt
intryck af den germanska känsloriktningen: Klopstock, de tyska
och engelska förromantikerna och deras ättefader Milton samt
Bag-gesen hörde till hans mest beundrade älsklingsförfattare.3 Men
den glans och lyftning, som bekantskapen med dessa skalder
bidragit att förläna hans samtidiga profandiktning (Människans anlete,
Morgonrodnaden, Det nya Edén), har han ej förmått ge sina
psalmförsök Samvetet och Frälsaren (Åbo Tidningar 1793 n:r 14 och 19),
1 Om Tengströms åsikter i psalmboksfrågan se Nikanders ofvan cit.
afhandling, sid. 62 ff.
2 Schvbergson, a. a., sid. LIII. — Nikander, a. a., sid. 7 f.
3 Castrén, F. M. Franzén i Finland, sid. 141, 118, 12g. Blanck, Den
nordiska renässansen, sid. 362 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
