Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
e. lie dc. ren
De O. Horatio Flacco Lyrico (1804). Här pläderas ju ock,
liksom i Mallmins dissertation De abusu licentiæ poetiæ, för
antikimitationen såsom nödvändig vitter öfning för blifvande skalder
med samma reservation som där i fråga om det stundom
moraliskt betänkliga innehållet. En senare tid, som rikare belyses af
filosofiens och religionens ljus, bör och måste kunna undvika de
fläckar, som någon gång vidlåda Horatius’ sånger.
Den breda och djupa klyfta, som för oss ligger mellan
Horatius och Psaltaren, fanns ej för Wallins äldre samtida. Det var en
helt naturlig, ja nödvändig sak, att, hvad en ung skald än längre
fram skulle pröfva på, han först skulle gå i Horatius’ skola.
Så hade alla stora och små nyare diktare måst göra. Den höga
uppskattning af Bibelns poesi, som Lowth och efter honom Blair
fört fram, kunde ännu ej dispensera från klassicismens kraf på
sorgfällig bildning efter Horatius’ mönster. Men det måste dock för
Wallin ha varit af stor betydelse, att han redan viel universitetet
mötte den nya värderingen af Bibelns skalder.
Främst skedde väl detta under hans studier för Neikter och
Tingstadius. Den förre hade vid sin akademiska undervisning
stödt sig på Blairs Lectures ön Rhetoric and Belles-Lettres, och
Wallin har grundligt studerat och excerperat detta arbete.1 Han
har i samband därmed äfven fått någon kännedom om Herders
Über den Geist der Hebräischen Poesie och Eichhorns
Einleitung ins Alte Testament. Särskildt synes han ha fäst sig vid Blairs
framställning om »de poetiska anledningar Judarne hade af
landets belägenhet, floder, berg, äfven plägseder och
kyrkoceremonier» —- ett parti, som direkt bygger på Lowth och verkligen är
synnerligen instruktivt. Det är ock att märka, att Blair
anbefaller den gammaltestamentliga poesiens koncisa och allvarsamma
stil såsom mönster för alla författare, som sträfva efter det
sublima, och varnar för det onödigt utdragna och svamliga, som gärna
följer med en artificiell verskonst. Wallin antecknar: »Korthet
och Styrka och Höghet, ej konstmässig finhet, äro Hebr.[eiska]
Poesiens märkl.[igaste] kännetekn, och knapt kunna andra
Skrifter upvisa så djärfva och lifliga figurer som de heliga Böckerna:
deras poesi lefver i Metaforer, liknelser, allegorier och
personifikationer. »
Tingstadius’ öfversättningar af biblisk poesi illustrerade
ståtligt de teorier, Wallin samtidigt inhämtade. Att dessa öfver-
1 Blanck, Den nordiska renässansen, sid. 250. — Biographica: Wallin (K. B.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
