Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wallins läroår som psalmdiktare
25 i
plattande omdaning af det kyrkliga språkbruket. På den punkten
visar sig hos Wallin otvifvelaktigt en’ utveckling från hvad han
själf skulle velat kalla »neologisk» till »arkeologisk» eller
»paläolo-gisk» ( = arkaiserande) stil. Det skall bland annat uppvisas i
den följande framställningen af hans utveckling som psalmdiktare.
Och här kan man då tänka, att inflytandet från Herder och
nyromantiken underhjälpt hans frigörelse från neologisk-akademisk
modernisering af andaktsspråket.1
1 Bruket af termerna neologi, rationalism och supranaturalism
är som bekant ytterst nyckfullt ocli växlande. Horst Stephan (Handbuch der
Kirchengeschichte IV, Die Neuzeit, sid. 59 f.) framhåller med skäl efter G.
Frank, att termen »neologi» såsom benämning på den under
upplysningsrörelsens mellersta stadium uppträdande teologien öfverensstämmer med
sjuttonhundratalets eget språkbruk. Under denna term innefattas då den
riktning, som, uppgifvande dogmat men fasthållande vid den bibliska
uppenbarelsens förenlighet med förnuftet, låter de allmänreligiösa motiven taga
herraväldet öfver de specifikt kristliga och ser Bibelns och den kyrkliga
kristendomens väsentliga betydelse däri, att de grundlägga och innehålla den
naturliga teologien. Hur nära Wallin kommer denna uppfattning, ses bl. a.
af det märkliga förordet till hans Religionstals tredje del. Kristus »kom ej
att upphäfva något af det sanna och goda, som redan förefanns i
menskligheten, utan fastmer att bringa det till mognad eller gifva det sin högsta och
renaste betydelse; mycket lemnade Han ock till vidare utveckling, sedan
genom Honom sjelfva grunden var lagd, den ingen annan kunnat lägga.»
(Märk förändringen af det ifrågavarande bibelordet i Kor. 3: 11! På samma
sätt hos Herder, Von Religion etc.: »einen andern Grund kann niemand
legen, als den Christus gelegt hat.» Cit. efter Hettner, Lit. gesch. des
XVIII Jahrh:s III, iii: 1, sid. 91). »På denna grund ... är . .. allt byggdt, som på en
gång öfvertygar och rörer, upplyfter och förädlar, lugnar och tröstar
menniskan, sätter henne i öfverensstämmelse med sig sjelf, med Gud och Hans
eviga ordning. Detta är sann Christendom, — det må i öfrigt antaga hvilken
yttre skepnad som helst; och vi hafve närmaste profvet på dess sanning i
dess alltid motsvariga förhållande till vår andliga naturs beskaffenhet, vår själs
begrepp om rättvisa och kärlek, vårt samvetes fordran på fullkomlighet och
helgelse, vår sjelfkänslas vittnesbörd om skuld och oförmåga, vårt hjertas
behof af frid och försoning.» (Jfr Rel. tal I, sid. 71 f., 197 f., 284 f., 309 f.
och den i det följande omnämnda »Berättelsen» 0111 psalmverket från 1812.)
Supranaturalismen i dess rationella gestalt är en afläggare af neologien
(Horst Stephan, anf. st.), och våra svenska neologer Lehnberg och Lindblom
äro fullkomligt ense med. rationella supranaturalismen om uppenbarelsens
nödvändighet men tillika om dess förnuftsenlighet.
(Forts, i nästa årg.)
Emil Liedgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
