Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE 49
Kanske beror hennes bristande uppskattning på, att hon ännu ej
hört Wallin själf deklamera sina religionstal. Ty få synas de ha
varit, som förmått motstå den nästan animala tjusning, denna
stämma ägde. För Wallins inverkan på sina lärjungar var hans
utförsgåfva en säkerligen ej oväsentlig faktor. Erik Gustaf Geijers
svåger, Henrik Lilljebjörn, som i september 1810 kom till
krigsakademien, talar i sina Hågkomster om Wallins »vackra
afskedspre-dikan i Karlbergs slottskapell», hvilken han åhörde. »Redan då
grep mig den rena, djupa basstämman, som hade så rörande sköna
ord att frambringa, och jag tänkte ovillkorligen på min far.
Något ditåt skulle han ha predikat, om han varit präst. Jag har
aldrig varit rätt nöjd med någons deklamation mer än min fars och
Wallins ».1
I den nämnda afskedspredikan, som hölls påskdagen 1813, gör
Wallin en återblick på hela sin verksamhet som religionslärare vid
krigsakademien. Såsom alltid, då en högtidlig yttre situation
föreligger, inspireras här hans konstfulla retorik af en mäktig känsla.
Afskedet manar fram tanken på förgängelsens makt, som också
väl lämpar sig såsom bakgrund för teckningen af uppståndelsens
hopp. Det samtida världshistoriska läget med sina sönderfallna
herradömen och ramlade lärobyggnader var ock ägnadt att
inskärpa människoverks ovaraktighet. Sina unga åhörare kunde
han särskildt erinra om bortgångna kamrater, som nu sofvo
»hjelte-sömnen på de tappres bädd». Han ville hos de kvarlefvande
inskärpa, »att den, som kämpar för frihet och sanning och fäders
jord, har odödlighetens medborgarrätt». Hans sista minnesord
till dem är det enkla men i sin väldiga tyngd imponerande:
»Frukter Gud och älsker fäderneslandet»!2
I den ofvannämnda Tillegnan till grefve Nils Cronstedt (juli
1806) hade Wallin yppat sin afsikt att nu vända sig till
psalmdiktningen och säga farväl till Horatii lyra. Hur nära till hands en
dylik förändring af poetiskt föremål låg för en ung skald med Wallins
moralisk-pedagogiska och religiösa intressen torde ha framgått af
det föregående. Hvad som närmast föranledde honom att just nu
1 Hågkomster af Knut och Henrik Lilljebjörn. 2 uppl., sid. 108 f.
2 Religionstal I, sid. 104 f. Bland Wallins i KB. förvarade
prediko-manuskript (Strödda Predikningar B. V.) förekomma en nyårspredikan 1807
och en predikan på 25. Sönd. e. Tref. s. å., bägge hållna på Karlberg. De
äro de tidigaste homiletiska försök af Wallins hand, som jag haft tillfälle
att se.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
