Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE
17
dödspsalm »O Jesu, när jag hädan skall» (G. Ps. 387, v. 5). För
jämförelsens skull af tryckes gamla psalmbokens text:
G. Ps.: Choraeus:
Ty detta lif är idel död, Ty detta lif blef dödens del,
Man må det lif ej nämna, Och bör ej lif få nämnas:
Behäftadt med stor ångst och nöd, Blott ett bedrägligt sorgespel,
Och tar i grafwen ända. Hwars prakt i grafwen lemnas,
Ju längre jag här lefwa får, Ju längre du här lefwa får,
Ju närmar’ jag till grafwen går: Dess flera saknader och sår —
Min dödsstund ändtlig nalkas. Men döden ger det sista.1
Det biblisk-orientaliska språket ansågs ej blott af neologer som
Lindblom och Tengström, utan äfven af ortodoxer som Wallquist
vara onjutbart och obegripligt för den stora mängden, som ej kunde
sätta sig in i den asiatiska smakens egenart och känna med
österlän-ningens affekter.3 Därför borde det åtminstone i sina mera påfallande
uttryck aflägsnas ur det kyrkliga andaktsspråket.3 Choræus
omarbetar därför Arrhenius’ gamla davidiska psalm »Jag lyfter mina
händer» (G. Ps. 95) så, att allt österländskt aflägsnas: »Guds berg och
hus»’ blir »Skaparns ljusa borg», »min utgång» och »min ingång»
utbytas mot »min barndomsstig » och »mitt ungdomswärn », de
absoluta, patetiskt hyperboliska uttrycken för psalmistens förtröstan få
ge rum för ett nyktrare och mera öfvertänkt språk: »Han låter mina
fötter ej slinta» blir hypotetiskt: »Om någon gång du låter mig
slinta. . .» och »Alt ondt han från mig wänder» förvandlas till
»Det onda sjelft du wänder Till winning för min själ». Man erinras
också om upplysningstidens naturliga teologi, särskildt om titeln
på en i Åbo 1747 ventilerad dissertation De usu cognitionis
insec-torum, som redogör för insekternas »teologiska nytta»4, då man.
läser i slutet af psalmens första strof:
1 Frasen »ett bedrägligt sorgespel» 0111 lifvet är väl närmast en
reminiscens från Lidners poem Glömskan (Saml. Skr., Sanders ed., sid. 370).
2 Märk, att alltså Lowths, Herders och Tingstadius’ häfdande af
skönhetsvärdet i Bibelns språk ej nödvändigt medför detta språks användande i
psalmdiktningen utan tvärtom kan inge den föreställningen hos
intellektua-listiskt anlagda teologer, att den bibliska poesien är för fin och exotisk för
populasen. Den alltförhärjande pedagogiken spelar ju också starkt in, såsom
i det föregående framhållits (t. ex. hos Eschenburg).
3 Rodhe, Lindblom, sid. 218 f. — Nikander, Tengström, sid. 74.
Sund-blad, Bland kräklor och mitror, sid. 98 f. (märkliga exempel på Wallquists
parafraserande bibelöfversättning, bl. a. af Fader vår; äfven Tengström hade
enligt citatet från Nikander bjudit till med en sådan, »fri från hebraismer», i
.Läseöfning för mina barn 179;).
4 H. Råbergh, Teologien II, (SLSF, I.) sid. 13.
Kyrkohist. Årsskrift 1916. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
