Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
E. LIEDGREN
ord förekomma äfven hos Wallin, så är dock hans språk, jämfördt
med Choræus, förunderligt bibliskt och traditionellt färgadt. leke
blott bibehåller han mer än Choræus de äldre bibelallusionerna och
gammaldags trohjärtade uttrycken (som t. ex. Guds barnas tal i
G. Ps. 266: 6), han inför ock själf nya bibelcitat och bibliska bilder.
Så t. ex. i G. Ps. 283: Han kroppens bräckta hydda skall bygga upp
igen (2 Kor. 5: 1 f.), De sina Herren känner (2 Tim. 2: 19), Hur
sällt i resans natt Att målet öfwerwäga Och re’n i Himlen äga Sitt
hjerta och sin skatt (Mt. 6: 21); och märkligast af allt: Der synden
öfwerflödar, Der flödar nåden mer (Rom. 5: 20), i G. Ps. 290 (Af
hjertat hafwer jag Dig kär — Wallins bästa bearbetning från 1807,
nästan oförändrad upptagen 1819): Då skall jag omklädd med min
hud Med mina ögon skåda Gud (Job. 19: 25J.1 Märkligt
ålderdomligt verkar ock bevarandet af första raden i G. Ps. 411: Eja! mitt
hjerta rätt innerlig Sig gläder. Låt vara, att psalmen är mycket
förvanskad efter våra begrepp — det är dock stort, att Wallin med
sina estetisk-litterära anspråk vågar behålla den gamla folkliga
ingressen. Också sådana för ett upplyst öga väl icke alltför
välkomna ord som Guds Lamm, Guds vrede, Kristi förtjänst låter
WaUin stå i sina psalmer. I fråga om bibliskt färgadt språk står
Wallin redan nu närmare Lidner än någon annan svensk skald af
betydenhet under 1700-talets tre sista och 1800-talets första
årtionde. Äfven hans tidigaste profandiktning innehåller ju
jämförelsevis talrika bibelreminiscenser.3
Emellertid är det påtagligt, att Wallins och äfven Choræus
omarbetningar ej fullt ställt sig den samtida poetikens allra
strängaste fordringar till efterrättelse, hvad accenten beträffar. Här
har det föreliggande materialet väl lagt alltför stora hinder i vägen
för en fullständig normalisering efter det prosaiska uttalets kraf.
Men det kyrkliga språkets stora konservatism har. väl här inverkat
mildrande på intrycket af sådana betoningar som upplys,
upp-vä’rm, bortgö’mda, inskä’nker, hvilka ju än i dag förekomma vid
rituell uppläsning ur psalmboken. Wallmark uttalar i sin recen-
1 Denna starka formel för uppståndelsetron är tydligen ej så främmande
för samtiden, som man kunde vänta. Den möter äfven hos Adlerbeth —
med tydlig hänsyftning på Jobstället — i hans öfversättning af Prudenlius
grafhymn (Poetiska arbeten2 II, sid. 164). Att den förekommer hos
uppståndelsens skald framför andra: Klopstock (i hans bearbetning af »Jesu, meine
Zuversicht»), är kanske mindre förvånande. — Klopstocks Werke (1804 års
uppl.) VII, sid. 228.
2 Jfr KA 1910, sid. 58, 79, S9, där flere exempel härpå gifvas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
