Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Pekka Wäinö. Till belysande af tillståndet i vår nordligaste församling vid tiden för Lars Levi Læstadii uppträdande såsom de nordiska lapparnas och finnarnas andlige och sedlige reformator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur vår nordligaste församlings historia
I O I
öfvervunnen vid nittonde seklets början äfven i våra nordligaste
lappmarker, men gamla hedniska tänkesätt och hvarjehanda
vidskepliga föreställningar hafva left kvar ända intill våra dagar
mångenstädes bland lappmarkernas och finnbygdernas invånare
såsom reminiscenser af förfädrens hedniska tro och vidskepliga
mysticism.1
Folkets religiösa ståndpunkt var naturligtvis i högsta grad
beroende af den religionsundervisning, det åtnjutit och åtnjöt.
Alltsedan den förut nämnde ärkebiskop Laurentius Paulinus
Go-thus* och prosten Tornæus’ dagar hade man visserligen sökt hafva
omsorg om den nödvändigaste kristendomsundervisningen äfven
i Torne lappmark.
Att denna undervisning emellertid icke kunde vara synnerligen
vare sig grundlig eller omfattande, är lätt att förstå, då man
betänker de mångfaldiga svårigheter, som i synnerhet här uppe i
denna aflägsna landsända i särskildt hög grad stodo hindrande
i vägen. Dessa voro främst dåliga ekonomiska omständigheter
och svårigheter att kunna få lämpliga lärarekrafter för en tillräcklig
och något så när regelbunden skolundervisning. Härtill kom att
folket själft mången gång hvarken önskade någon undervisning för
sin egen del ej heller brydde sig om att barnen skulle få lära sig något.
På grund af svårigheten att upprätta och vidmakthålla fasta
skolor i dessa glest befolkade och svårtillgängliga vildmarker
anställdes på 1700-talet s. k. lappkateketer, som skulle följa lapparna
på deras vandringar och undervisa deras barn i kåtorna. Dessa
kateketer skulle ock förrätta morgon- och aftonbönerna samt på
söndagen uppläsa en predikan för lapparna, när de befunno sig
långt från kyrkan.
Kateketerna aflönades med medel, som den år 1738 bildade
Kungl. Direktionen öfver Eklesiastikverket i Lappland förfogade
öfver, men då lönen var mycket knapp, skulle befolkningen själf
bestå dem med kost. Därför kunde det hända, att man ej ville
mottaga dem eller behålla dem tillräckligt länge hos sig.2 Så var
förhållandet just i den socken, vi här hafva att göra med. Härom
skrifver t. ex. den förut omtalade dansken J. Vahl i sin
framställning af den lapska missionen: »I Enontekis (Karesuando) var der
til 1792 en Omgangsskolelærer, men Forældrerne bleve i Regelen
kjede af at have ham hos sig, til Børnene havde faaet blot nogen
1 Jmf. t. ex. Uno Holmberg: Lappalaisten uskonto.
2 Jmf. Bergqvist-Svenonius: Lappl., s. 154.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
