Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Pekka Wäinö. Till belysande af tillståndet i vår nordligaste församling vid tiden för Lars Levi Læstadii uppträdande såsom de nordiska lapparnas och finnarnas andlige och sedlige reformator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 00
pekka wäinö
Færdighed i Stavning og Indenadslæsning, og da der blev oprettet
en fast Skole, vilde de ej lade dem besøge den, for de bleve 10 til
12 Aar gamle».1
På grund af Kungl, bref af den 9 sept. 1818 indrogos fem af
de fasta skolorna i Lappland år 1820, däribland skolan i Karesuando.
Man ansåg det nämligen alltför kostsamt och förhållandevis
mindre ändamålsenligt att underhålla en mängd lappbarn vid
de fasta skolorna, hvarför man återgick till den s. k.
ambulato-riska undervisningen. De indragna skolorna skulle nu ersättas
af tvenne särskilda lappmissionärer och visitatorer, hvilka vid sina
resor äfven själfva skulle undervisa lappallmogen i kristendom.2
Bland dessa missionärer är Petrus Læstadius (f. 1802, † 1841)
den mest kände. Född i Lappland och anställd som missionär
i Pite lappmark åren 1826—1832, inhämtade han under sina resor
en ingående kännedom om förhållandena hos
lappmarksbefolkningen och om dess andliga behof. Med stöd af sin rika erfarenhet
framlade han förslag till förbättrade anordningar rörande
undervisningsväsendet och själavården i lappmarkerna, hvari han,
påvisande det ambulatoriska undervisningssättets brister, förordade
det stationära. Detta förslag blef grundvalen för 184.6 års
reglemente jör ecklesiastikverket i lappmarken, hvilket ännu är i
hufvudsak gällande.2
En ogynnsam omständighet var det också, att de läskunniga
bland lapparna här uppe, hvilka talade den s. k. nordlapska
dialekten, ej förstodo de mestadels på sydlapska dialekter tryckta
läro- och religionsböcker, man öfversatt från svenskan, och som
då utan åtskillnad användes i samtliga lappmarker.
Skiljaktigheterna mellan de olika lapska dialekter, som talas inom de skilda
lappmarkerna, äro nämligen högst betydliga, så att en lapp från
den ena lappmarken ofta icke förstår sin stamförvant från den
andra lappmarken, därest ej båda tala svenska eller norska jämte
sitt eget språk.3 På grund af nämnda omständighet föredrogo ock
många lappar här, att deras barn i likhet med de finsktalande
nybyggarnes skulle undervisas på finska språket, hvilket de dock
icke talade sinsemellan eller med barnen.4
En betänklig följd af språkförbistringen framträdde äfven
1 A. a. II, s. 105.
- Jmf. Bergqvist-Svenonius: Lappland, s. 157 ff.
3 Jmf. Wiklund: Lärobok i Lapska språket, s. 2—4.
4 Jmf. Vahl, o. a. a. II, s. 105.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
