Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Pekka Wäinö. Till belysande af tillståndet i vår nordligaste församling vid tiden för Lars Levi Læstadii uppträdande såsom de nordiska lapparnas och finnarnas andlige och sedlige reformator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur vår nordligaste församlings historia I O I
inom den egentliga själavården. Många präster ville nämligen icke
göra sig besväret att lära sig behärska folkets språk, respektive
lap-skan eller finskan eller helst bådadera, utan anlitade mer eller
mindre okunniga tolkar. Huru en predikan genom tolk kunde
taga sig ut synes af följande citat ur Petrus Læstadii Journal,
hvilket vi ej kunna underlåta att här anföra. Han beskrifver en
sådan predikan sålunda:
»Fordom brukades i Lappmarken så kallade prediko-tolkar,
som, enär presterna ej kände språket, måste stå i gången och
öfversatta deras predikan. Det gick så till, att när presten sagt ut en
mening, så gjorde han halt, och tolken skulle öfversatta den på
lapska. Nu kan man lätt föreställa sig, hvilket jämmerligt
sammelsurium härigenom skulle uppstå, och hurudan åhörarnes andakt
skulle vara, då de mellan hvar mening skulle höra ett prat, som
nödvändigt måste förefalla dem såsom en löjlig slabber-Tyska. Lägg
härtill, att sjelfva tolkarna, som voro okunnigt folk, icke kunde uti
vissa synonyma begrepp uttrycka åtskilligt, som Lappska språket
saknar ord för, oftast råkade i yttersta förlägenhet, hvilken de endast
på det sättet hjälpte sig ur, att de höggo till i vädret och pratade
något, som kunde falla dem in. Lappska språket är så fattigt på
ord att uttrycka abstracta begrepp, att man vid en verbal
öfversättning ofta måste blifva rådlös. Jag har hört berättas, att en tolk,
som råkade i förlägenhet för ordet krubba, som ej finns i Lappska
språket, redde sig på det sättet, att han öfversatte: Och the lade
honom uti ena krubbo, med: O, Herre Jesus, hvad der är kallt! Så
kallt det är i Lappmarken vid Jultiden, kan det ej vara så skämt,
att svept i linnekläder blifva laggd i en krubba, och han föreställde
sig väl det värsta om den stackars Frälsaren, som skulle blifva
exponerad på sådant vis och ej hafva ens en skinnpels på sig. Och som
han nu ej kunde uttyda, hvad presten sade, tyckte han väl, att äfven
hans mening förtjente begrundas, hvarföre han imellertid ville
traktera åhörarne med den. Häraf kan man finna, att hela predikan
skulle blifva en orimlig galimathias, som hvarken följde ved eller
quist. Imellertid hade detta undervisningssätt bibehållit sig i Luleå
Lappmark ända emot medium af i8:de århundradet.»1
Att en sådan ordets sådd icke skulle kunna bära synnerligen
god eller riklig frukt i åhörarnas hjärtan är själfklart.
Om man kastar en blick på den lapska missionen vid 1800-talets
1 A. a. I, s. 141 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
