Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om »upplysningstidens» svenska kyrka i 2 <)
Wallenstråhle att nedskrifva ett lättsinnigt bröllopskväde1,
o. s. v. Somliga gjorde sig kända för sitt nit att söka kväfva alla
friare andliga rörelser oeh irrläror, men icke lika mycket för att
framkalla en lefvande kristendom i den lutherska bekännelsens form.
När mot slutet af 1770-talet en andlig väckelse blifvit af ett par
prästmän framkallad inom Västra Göinge kontrakt i Skåne och
biskop Celsius af den orsaken begaf sig dit för att hålla Visitation,
lät han i sin ifver att kväfva rörelserna ej lugna sig af pastors i
Ousby hänvisning till »den andliga barnålderns sjukdomar».
Biskopen varnade för A. Nohrborgs postilla lika väl som för Sions sånger
och Moses och lambsens visor m. m.2 Äfven om upplysningens
förkämpar icke delade meningar med svärmare, herrnhutare och
pie-tister, retades de dock af dylika förföljelser, i hvilka de sågo utslag
af en trångbröstad prelatensisk ofördragsamhet. Den mening, de
hyste om biskoparna och öfriga teologer på 1780-talet, kom till synes
bland annat i ett yttrande af Joh. Henr. Kellgren från 1785:
»I stället för herdabref, konsistoriebeslut och polemiska folianter
gifva de andliga ut broschyrer om polisen, handeln, konsterna och
sederna».3 Äfven inom prästerskapet spordes missnöje med
biskoparne öfver hufvud taget. En pastor i Ålem, Kalmar län, klagade
1781 i ett bref sägande: »Det är illa beställdt med en hop biskopar
i religionsvägen, i det de icke fråga efter religionsvården, som så
blottställes i vår tid, utan af människofruktan äro så timide i
anseende till vederbörande där uppe».11 De oskyldiga dömdes med de
skyldiga. De förvärldsligade biskoparne funno många efterföljare
inom sitt stånd. J. M. Fant, domprost i Västerås, som ansågs vara
»en af sin tids ypperste andlige talare», var enligt konungens egen
utsago i bref 1780 till Elis Schröderheim angående eventuella
kandidater till den lediga biskopsstolen i Linköping behäftad med
»mång köttets svagheter».5 Detta omdömes rättmätighet bestyrkes
af liknande omdömen äfven från andra håll. I ett pasqvill öfver
honom med hänsyn till kandidatur till nämnda tjänst heter det, att
Fant väl var predikant »men för biskop nog galant». C. M.
Wrangel, som 1771 blef kungl, öfverhofpredikant och året därpå kyrko-
1 Ljunggren: Sv. vitterhetens häfder, I, sid. 108, aum.
2 Bref fr. J. Lind i Osby och J. P. Lörick i HjersAs till Stricker,
Kungl. bibi.
3 Sundelin, R.: Svedenborgianismens liist. i Sv., sid. 46.
4 TJi.MSTEDT, J.: Bref till Stricker.
5 Schröderheim, E Anteckningar om Gust. III:s liist., Örebro 1851,
sid. 190 f.
Kyrkohist. Årsskrift 1916. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
