Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g. westling
herde i Sala, lät tala om sig för oenighet med sina församlingsbor.
Att öfverhofpredikanten G. Eneboms predikosätt ej var ägnadt
att ingifva rätt föreställning om kristendomens art, skall visas i det
följande, och hans pastorala verksamhet såsom kyrkoherde i ett af
Dalarnes största och mest indräktiga pastorat bedömdes hårdt af
samvetsgrannare ämbetsbröder. Somliga mera bemärkta präster,
såsom t. ex. kontraktsprostarna C. Kröger och Casper Wijkman
förstörde genom sitt uppträdande under frihetstidens senaste
riksdagar sitt förtroende inom åtminstone motpartiets läger. Vi nämna
ej flera namn, utan fästa blott uppmärksamheten på att religionens
sak blef lidande i följd af många prästers klandervärda lefverne,
hvilket gaf allmänna opinionen anledning att tillvita hela
prästerskapet svåra fel och brister. Kyrkoherdarne skylldes för att vara
angelägna att skaffa sig adjunkter för att själfva kunna lefva ett
lif i maklighet och lättja. Prästerna i allmänhet ansågos vara snåla
och snikna. Ej få beträddes med förseelser mot Gustaf III:s
brän-neriförordningar. Det väckte uppmärksamhet hos somliga, att
biskop v. Troil vid prästmötet 1784 i Linköping väl förmanade
prästerna att vaka öfver att folket ej förbröte sig mot dessa stadgar
men däremot ej hade ett ord till varning mot dryckenskap.1 Enligt
en uppgift skulle prästerna inom hans dåvarande stift icke varit
måna om att i sitt yttre iakttaga den värdighet, som borde tillhöra
ståndet. De sägas varit »snaskiga i sin klädsel och orena» samt
låtit kyrkorna ligga ostädade.2 Äfven detta var ett tecken på den
ringa aktning, som de hyste för sitt kall och gudstjänstens värdighet.
Huruvida förhållandena voro bättre inom öfriga stift, måste vi
lämna osagdt.
Prästernas sätt att predika var långt ifrån alla till lags. De
gammaltroende i landet voro bekymrade öfver den profana anda,
som hvilade öfver de förvärldsligade prästernas predikningar.
Rationalisterna harmades öfver hela arten af kyrkans
predikoverksamhet. De lade prästerna till last — att döma efter
Stockholmspostens uttalanden — att de läto sina predikningar handla blott
»om synden, om nåden, om den saliggörande tron, om omvändelsens
ordning, om den eviga fördömelsen, om mysterierna, eller händer
det någon gång, att man predikar moralen, så är det ej den allmänna,
stora moral, som uppehåller samhällen utan blott den lilla personliga
moral, dessa husdygder, häradsdygder eller högst provinsdygder,
1 Lanærus A.: Bref till Stricker d. 21 mars 1785.
2 Rodhe, Lindblom ss. bisk. i Linköping, sid. 177 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
