Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 2 o
g. westling
religiösa frågor. I en anmälan af en skrift af den danske neologiske
öfverhofpredikanten C. Bastholm: »Kristna religionens stiftares
bemödande för världen», uttalas ett gillande af författarens mening,
att »hedniska filosofer i anseende till sedeläran lärt allt detsamma
som Kristus», och tidningen var öfvertygad om att dennes
sedelära icke förlorat något därpå, att förnuftet kunnat lära detsamma.1
Ur en predikan af en fransk kunglig hofpredikant citeras, att denne
betygat, att evangelium ej är något annat än den himmelska
filosofien nedstigen till jorden.2 Ur en skrift: »Betraktelser öfver
religionens förnämnsta sanningar» af den mycket gillade och berömde
neologiske abboten Jèrusalem, framhålles, att denne funnit det
enligare med förnuftet att antaga, att berättelsen om syndafallet
bör fattas som en allegori, med anledning hvaraf det borde
ifrågasättas, huruvida icke kyrkans lära om arfsynden behöfde
berik-tigas.3 När i ett annat nummer samma år, 1787, tidningen uttalar
sig om lifvet, dess lidanden och om försynens regering, utbrister
artikelns författare: »Dödlige, erkännen en Gud, en Skapare, en
far för alla varelser, men akten eder för den förmätenheten att hvar
för sig tro denne skapare (som) sin Gud, sin far, sin beskyddare».
Om det onda vore till någon nytta i världen, hvarför få de
brottslige oftast skörda nyttan af den onda gärningen och de öfriga endast
skadan och smärtan däraf? Satiriskt framkastar författaren den
frågan: »Skulle det i den delen förhålla sig i den moraliska världen
som i den fysiska, att himmelen skapat ett släkte af får enkom för
att klippas och slaktas?»4 I odödligheten fann författaren dock
förklaringen och trösten. Sin mening om döden och lifvet efter
detta uttryckte tidningen i en artikel 1793. Dess författare antog,
att, om man vandrar dygdens väg, behöfver man ej frukta döden.
Säkraste trösten mot den ligger i vissheten om ett lif efter detta.
Han medgaf, att förnuftet ej har mycket att svara på frågan,
hvaruti lifvet efter detta kommer att bestå, men honom syntes det
antagandet vara mest rimligt, som bestämmer dess art med [-hän-s}’n-] {+hän-
s}’n+} till »vår själs oupphörliga förmåga att tilltaga i visdom». I
öfverensstämmelse med detta antagande skulle sällheten komma
att bestå i en oupphörlig tillväxt däri och uti ett närmande till
Gud, ehuru utan att nå honom fullkomligen.5
1 Stoekli. p. 1794, n:o 234.
2 Stockh. p. 1790, n:o 21.
3 Stockh. p. 1787, n:o 7.
4 Stockh. p. 1787, n:o 12S.
5 Stockh. p. 1793, 11:0 168.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
