Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om »upplysningstidens» svenska kyrka
i 2 <)
J. H. Kellgren, som själf icke ägde något intresse för den
offentliga gudstjänsten, hade likväl i Stockholmspostens första
årgångar låtit uti dess lördagsnummer angifva predikoturerna i
hufvudstadens kyrkor. Då han emellertid snart nog upphörde
därmed, uttalade en insändare i tidningen sin stora tillfredsställelse
däröfver. Han gladdes öfver att tidningens läsare ej vidare
besvärades med uppräknandet af en hop kungliga hofpredikanter,
esqva-dronspredikanter, kyrkoherdar, doktorer m. fi. — »Gud vet allt,
hvilka själasörjande personer, hvilkas namn hvar åttonde dag
väckas ur sin glömska och strax till större delen falla dit tillbaka».
»Dessa underrättelser, hvar den eller den predikar, kan endast
behaga den sämre hopen »–»men ej den ädlare och upplystare klassen,
edra flesta prenumeranter, hvilka antingen aldrig höra dem eller
ock hålla för lika godt, hvilken de få höra.» Han föreslog, att de
numera utelämnade tillkännagifvandena om predikoturerna måtte
»remplaceras » med meddelanden om teaterföreställningarna i
hufvudstaden. Han ansåg det vara bevisadt, att »moralen ingenstädes
bättre läres än från teatern, där den föreställer sig lefvande och i
utöfning». Som emellertid teaterföreställningarnas goda inverkan
vore beroende af skådespelarnas talang, »så vore ej onyttigt att
för hvarje representation låta allmännheten veta, hvilka personer
som då komme att agera».1 Denna stora tilltro till teaterns sedligt
bildande förmåga var bland upplysningens beundrare ganska
vanlig. Till och med präster hyste den. Den förutnämnde
hofpredikan-ten Tayarden betygade i ett lofkväde öfver skådespelarkonsten, att
»tårarna på operan kunna vara Gudi likså behagliga som
bättringstårarna i templet, och densamme Guden, som väcker suckarna i
kyrkan, han väcker dem äfven på komedien eller i sorgespelet ».2
Leopold hade synbarligen högre tanke om betydelsen af prästernas
predikoverksamhet. Han behjärtade ej blott den moraliska goda
verkan, den kunde utöfva, utan ock dess vikt för inskärpandet af
själfva »gudaläran», en angelägenhet, som »måste sättas öfver
ali fråga». Han såg därjämte i predikningarna den nästan enda
»tankeskola, som genom inrättningen af våra samhällen finnes
öppnad för den större allmänheten». Angeläget vore blott, att
religionsläraren visste »i sin framställning vederbörligen förena religion
och förnuft». Han borde ej inskränka sig till att blott predika »tro
och kristendom», utan jämväl känna som en förbindelse att »upp-
1 Stockh. p. 1782, n:o 262.
2 A. Lanærus br. till Stricker d. 26 mars 1789.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
