Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om »upplysningstidens * svenska kyrka i 53
handling i stället för de förras nyttighetsmaximer, men å andra
sidan upplöstes religionen allt mera till blott morallag.
Clerus comitialis vid riksdagen i Gäfle hade ej saknat blick
för faran från den växande rationalismen, hvilkens radikalism
svntés ståndet gå för långt. I det cirkulär, som det utsändt den 24
februari 1792 till rikets konsistorier, hade det yttrat: »Om ståndet
vid betraktandet af religionens tillstånd haft anledning att å ena
sidan fägna sig öfver det lugn, svenska kyrkan och församlingen
under den Högstes beskydd njuter, sedan de svärmerier, som
sistförflutna åren hotat att störa densamma, numera till det mesta
upphört och försvunnit, så har det å andra sidan med oro
förnummit, att kallsinnighet för Guds ord och förakt för den allmänna
gudstjänsten med ty åtföljande lättsinnighet i seder och
tänkesätt mer än någonsin tillförene synas vilja utbreda sig och taga
öfverhand.» Med allt skäl ansåg ståndet, att skulden därtill ej
vore att söka i brist på skyddande lagstiftning, utan menade, att
den låg däri, att lagar och stadgar icke blifvit med vederbörlig
kraft tillämpade. Ståndet litade dock på dessas förmåga att
afvärja farorna och ville fördenskull hafva konsistorium och
prästerskapet påminta »att jämte ett troget uppfyllande af ’de plikter,
dem såsom predikanter och själasörjare isynnerhet åligga, hålla
en verksam hand öfver kyrkodisciplinen». Om denna anvisning
blefve noga efterkommen, gjorde ståndet »sig det glada hoppet,
att det öfverklagade onda skall med den Högstes hjälp, om icke
alldeles förekommas, åtminstone hindras att vidare utbreda sig
och i ansenlig måtto förminskas».
Den kallsinnighet och det förakt för gudaktighet, hvaröfver
klagan blef förd, inneburo dock icke, att man lämnade kyrkan i
fred och ro att verka sitt verk i bekännelsetrogen anda. Religionen
och kyrkodisciplinen ansågos alltjämt vara en faktor att räkna
med, af betydelse om ej för annat så dock för samhällsordningens
bevarande. Alltmera påtaglig syntes denna dess uppgift inför
de uppskakande underrättelserna om pöbelmassornas tygellöshet
i Voltaires och encyklopedisternas hemland. Det var en tidsenlig
prisuppgift, som svenska akademien 1793 uppställde, då den
uppsatte därtill »religionens nödvändighet för samhällens bestånd».
Ämnet upptogs af Johan Stenhammar, som däröfver skref ett
poem, som akademien 1794 belönade med pris. Vid den jubelfest,
som 1793 firades i Lund, hölls tal öfver samma ämne, hvilket äfven
1 Jmf. Ljuncgren, G.: Svenska Vitterhetens häfder, II, sid. 595 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
