Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 -g. westling
dikningar öfver sön- och högtidsdagarnas texter under titel >)En
evangelisk predikares verk». Dessa utkast voro icke
karaktärsbestämda af neologien, men de förrådde i stället en dragning åt
mysticism, hvilket gaf Wieselgren anledning att skylla dem för att luta
mot Svedenborgianismen.1 De »Utkast till predikningar öfver de
vanliga sön- och högtidsdagsevangelierna», som 1789 och 1790
utkommo hos J. A. Carlbohm, verkade ej heller i
upplysningsteolo-giens tjänst, hvilket ej heller han med skäl påstås om »Kristliga
betraktelser öfver de vanliga sön- och högtidsdagarnas evangelier»,
hvilka predikningar 1803 utkommo i Strängnäs hos A. J. Segerstedt.
Bibelenlig och allvarlig var den postilla, som 1782 utgafs i Göteborg
af den förutnämnde svenske pastorn vid därvarande tyska eller
Kristina församling C. J. Brag. En vägledning för präster, som
ville hålla fast vid evangelisk luthersk bekännelse och verka
upp-byggelse i sina församlingar, lämnade J. Möller, omsider biskop
i Visby stift, uti sin 1779 i Stockholm utgifna »Afhandling om ett
rätt predikosätt.» Den högt skattade Öfverhofpredikanten Gabriel
Rosén anmärker i det företal, som han skref till Möllers skrift,
att denne var den förste svenske man, som författat systematiska
predikoanvisningar, och betygar, att hans bok lämnade kloka
varningar mot filosofiens missbruk på predikstolen, en osecl, som
var vanlig i England och Tyskland, och som »börjat smyga sig in
i Sverige». Möller varnade ock mot somliga predikanters sed att
göra predikan till en väfnad af sammanflickade bibelspråk
liksom ock mot det felet att gifva efter för frestelsen att predika »sig
själf vom». Han framhöll, hvilken stor betydelse för predikan
och dess verkan det ägde, att predikanten själf hunnit »nådaståndet».
Hade han kommit därhän, undveke han säkrast affektation, och
Möller fäste uppmärksamheten på, att, när predikantens eget hjärta
vore rördt af den gudomliga sanningen, hans »målföre» finge en
ton, »en öfverröstande makt», ett »välde öfver åhöraren». Mot det
alltmera framträdande bruket att i predikan efter neologernas
manér syssla med underordnade, världsliga ting riktade han en
varning och betonade, att predikantens uppgift vore »att predika
mot otron eller nådens gröfre eller finare förakt, den döda tron,
egenrättfärdigheten, säkerheten, själfbedrägeriet, skrymteriet» m. m.
I det syftet utgaf kyrkoherden i Veta och Viby i Linköpings
stift C. G. Ekmanson 1795 en samling »predikningar och skriftetal»,
hvilka åtnjöto stort anseende hos dem, som höllo på en renare
1 WIESET,GREN, P., Sv. kyrk. sköna litteratur, sid. 386.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
