Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
-g. westling
i Dagsberg och Krokek P. Schneider till Lindblom, att han för sin
del önskade få Lehnberg till biskop, emedan han hört att Lindblom
»flera gånger med förtjusning nämnt den mannen».1 I likhet med
Schneider önskade många, att i spetsen för stiftsstyrelsen ställdes
en man, som i teologiskt afseende stod på samma plan som den
afhållne förre biskopen. Lehnbergs andliga vältalighet var berömd,
och han ägde liksom Lindblom förmånen att genom födelse
tillhöra stiftet. Själf bekände sig Lehnberg liksom Lindblom vara
kättare. I ett bref till denne den 25 maj 1801, i hvilket han
inviterade Lindblom till middag hos sig, skref han bland annat: »Jag
bjuder på författarne till Upplysningen och det slutande århundradet,
således icke på något sinnligt öfverflöd. Värden är kättare, kan
icke härma ortodoxien i tidens bordläxa men litar dock med
enfaldighet på välsignelsen i det lilla.» Till det program, som
Lehnberg ämnade följa i sin episkopala verksamhet, angaf han
grundlinjerna i det tacksägelsebref, som han den 19 november 1805 aflat
till domkapitlet i Linköping med anledning af dess
lyckönsknings-skrifvelse till honom efter hans utnämning till stiftets biskop.
Han försäkrade däri, att han med glädje skulle använda de krafter,
Gud förlänade honom, för att »vaka för de inom detta stift så lyckligt
vårdade föremål: ljuset, ordningen och jriden. Jag åkallar den högsta
Godheten för herr ärkebiskopen och mina älskade ämbetsbröders
fortfarande sällhet». Lehnbergs verksamhet inom stiftet för dessa
syften blef icke långvarig. Efter tre års förlopp var lifskraften
förbrukad. Det var hufvudsakligen på ett föregående arbetsfält,
som han gjorde sin insats i tidens religiösa lif. I Stockholm
samlade han kring sin predikstol hufvudstadens känslosamma och
ästetiserande kyrkobesökare, som lockade af hans andliga
vältalighet infunno sig i templet för att lyssna till hans försäkringar
om dygdens belöning, lycksaligheten och sällheten i ett kommande
lif. Såsom biskop i Linköpings stift hann han väl icke att direkt
synnerligen mycket verka för neologiens befästande, men hans
teologiska ståndpunkt i och för sig var åtminstone ogynnsam för
en reaktion i bekännelsetrogen riktning. Som emellertid hans
predikosätt ansågs som höjden af andlig vältalighet, eggade det en
del präster att söka efterlikna det. Hans predikokonst var så prisad,
att den under hans tjänstetid i hufvudstaden lockade unga
prästmän att söka hans råd för att fullkomna sig i konstens tekniska
detaljer. Man erinras därom t. ex. af ett bref från en prästman
1 Bref d. 10 dec. 1806, a. st.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
