Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om »upplysningstidens * svenska kyrka i 53
visitationer i boktryckerierna för att efterspana, huruvida några
olagliga skrifter clar voro under tryckning.
Sin neologiska ståndpunkt hade, som vi sett, Lindblom öppet
bekant, ja, han hade ju t. o. m. räknat det som sin uppgift att
verka för neologiens utbredning. När han omsider blifvit kallad
till ärkebiskopsstolen, hvilket val ock var ett tidens tecken, och
han vid prästmöte i Linköping den 9 oktober 1805 sade farväl
åt där samlade prästerskap, erinrade han om de grundsatser, som
ledt honom under utöfningen af sitt herdekall. Han yttrade då
bland annat: »Kristenheten har aldrig fått vara oanfäktad af
ljusets fiender. •—Men om de, som skola hafva akt på lärdomen i våra
dagar, mindre behöft rikta sina vapen mot dessas anfall, så hafva
de i stället haft så mycket mera att strida mot tidens sinnlighet,
fåfänga, sorglöshet — att jag icke må säga — förakt för religionen,
mot människoförnuftets öfverdrift, som mer än tillförne nyttjat
sin pröfningsrätt, misskänt gränserna af sitt område.» De moderata
uttrycken kunna komma en att tro, att han numera något slagit
af på sin fordran på förnuftets absoluta domsrätt i fråga om de
religiösa sanningarna. Det visade sig vid mötet, att den riktning,
som han följt i sin ämbetsutöfning, ingalunda hindrat honom från
att vinna sina prästers sympatier. Får man sätta tro till den
beskrifning, som Uppsala tidning den 9 november 1805 i svulstiga
ordalag gifver af det rörande afskedet mellan honom och hans
prästerskap, måtte han ha vunnit stor makt öfver dess hjärtan.
Tidningen säger: »Likt en far, vördad, älskad, afgudad hälsar han
där sina storknande barn». »Gråhårsmån, som åldrats under hans
tiar, den yngre religionsläraren, som under hans hand upprunnit
och bildat sig, som gemensamt lycklige sett Lindbloms själ vara
upplysningens och sanningens tempel, hörde detta farväl, och med
gömda ansikten svarade de honom med ett återfarväl af tårar» etc.1
Om den för neologien så representative Lindbloms afflyttning
från Linköpings stift bland dess präster framkallat så varma
yttringar af tillgifvenhet, så är ock ali anledning att antaga, att
den åskådning, han kämpat för, gillades af många. Sannolikheten
däraf stödes äfven af det faktum, att till hans efterträdare kallades
af prästerskapet öfverhofpredikanten M. Lehnberg, som
likaledes är känd som en af neologiens huvudrepresentanter i vårt
land. Förtroendet till Lindbloms omdöme synes haft ett visst
inflytande på prästernas omröstning. Så t. ex. skref kyrkoherden
1 Efter Wieselgren, Sv. kyrk. sköna litt., sid. 567.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
