Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 fr. westling
afstå plats åt dessa nya vishetsläror. J. G. Fichte gaf väl icke
direkt någon väckelse åt det religiösa lifvet, han hade ju till och
med varit anklagad för ateism, men det stränga allvar, hvarmed
han påyrkade den mångomtalade dygdens verkliga utöfning, var
dock af betydelse i praktiskt religiöst hänseende. F. H. Jacobi
betonade, att en Gud finnes, och att, om än hans tillvaro icke kunde
af förnuftet bevisas, den dock bestyrktes af tron eller ett omedelbart
medvetande. Man kunde således hafva en trons förvissning att
äga Gud. Af ännu större betydelse för en djupare
religionsuppfattning blef F. Schleiermacher, hvars 1799 utgifna skrift »Reden
über die Religion an die Gebildeten unter ihren Verächtern»
häfdade känslans rätt i religiöst hänseende och blef ej obekant för
Sveriges teologer. Särskildt på en del af tidens ungdom utöfvade
F. W. J. Schelling med sin panteistiska filosofi en stark dragning.
På denna ungdom verkade mera tilltalande att tänka sig en i
världsalltet immanent gudom än en gud, som enligt deisternas
föreställning stod främmande för världen och helt och hållet utanför
denna.
I ett bref den 15 december 1815 till biskop Bjurbäck gaf S.
Ödman en teckning af filosofiens och teologiens ställning i Upsala.
När han först kom till universitetsstaden, rådde kantianismen
omkring Christiernin då dess egentliga målsman, men den
aflöstes af Fichtes spekulationer, omkring hvilka han hörde
ständiga dispyter, men •— säger Ödman — »utan att lägga mig om
bord med grälet tog jag det partiet att behålla min förstånds Gud,
om hvilken jag aldrig tviflat. Jag var ej heller belåten med en
Gud, den mitt »jag» skulle skapa. Jag kände mitt jag skapadt och
beroende och önskade mig icke en filosofi, som lät mig afkläda mig
ali dyrkan för det väsende, af hvars godhet och styrelse jag utan
eget bidragande njutit så mycket godt. Nu kom den
transcenden-tala idealismen, men min plats blef att undervisa prästkandidater.
Jag har ej synnerligen application till det ideella, emedan jag icke
känner någon galenskap, som ej utgått från idealer utan styrelse
och förstånd. Men si nu blef förståndet ett uselt skräp i människans
intelligens, logiken ett onyttigt verktyg, fantasien blef allt. Det
var någon fägnad, att Bardili ville realism, men jag hade realism
med fullkomligare visshet utan metafysisk algebra. Hvad man nu
har, hvarken vet eller förstår jag. Jag vill ej hafva en medvetslös
kraft till Gud, utan en Gud, hos hvilkens godhet, vishet och makt
jag finner tillflykt och tröst, en Gud, som i min förnuftiga ande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
