Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 2 o
g. westling
fortfarande framkastade »djärfva tvifvelsmål öfver de ting, som
böra andligen dömas», och om huru »lättsinnigheten leker med
heliga sanningar.» Allt fortfarande litade mången till förnuftet
som den osvikliga domaren om hvad som vore sanning i religionen.
Detta gjorde vid motsvarande minnesfest i Linköping 1817
därvarande konrektorn i skolan F. R. Bruun, som i sitt högtidstal bland
annat j’ttrade: »Det enda band, som snillet bör underkasta sig,
är sunda förnuftet, som styrer dess fart och håller det inom den
visa medelväg, hvilken leder till sanningen.»
Men sant var dock, att allmänna tänkesättet bland de bildade
i stort sedt ändrat färg eller åtminstone höll på att reformeras till
ett bättre. J. O. Wallin fäste uppmärksamheten därpå i det
bekanta tal, som han höll vid svenska bibelsällskapets första års-,
högtid 1816. För egen del uttalade han sitt ogillande af den
radikala neologien. Redan inledningsorden till detta tal äro
anmärkningsvärda med hänsyn till den tid, då de yttrades. Han började
sålunda: »Församlade kristne! Att under denna benämning, på
denna tid och på detta rum, kunna tilltala en samling af hvad hof
och hufvudstad, börd och rikedom, kunskaper och bildning hafva
mest lysande och upphöjdt utan att därigenom blifva anstötlig eller
åtminstone synas enfaldig, det är i sanning en märkvärdig
hyllning åt den bättre anda, som ändtligen ej förskjutes, när den ur
helgedomen vågar utflytta i allmänna lefvernet likt arkens dufva,
som efter fruktlösa försök först då finner ett fotfäste, när
syndafloden börjar afrinna och jorden förnyas». Han gick därefter
tillrätta med upplysningstidens och neologiens förmenta visdom, hvars
ljus rättare borde stämplas som mörker, och han vidgade därvid
blicken öfver fäderneslandets gränser till neologiens moderland,
Tyskland, där dess teorier skarpare tillspetsats än hos oss. Han
erinrade om huru under den gångna tiden intet annat hållits
heligt än det, som kunde främja egen fördel och fåfänga, men ock
om huru man nu börjat inse, att religionen icke är en bisak för
mänskligheten och samhället utan är och måste vara hufvudsaken.
Därpå riktade han åhörarnes uppmärksamhet på att den dittills
försmådda bibeln är källan, hvarur vi måste ösa, om vi vilja
tillfredsställa hjärtats djupaste behof, och manade till sist de närvarande
att verka för att det gudomliga ordet ock blefve allt vidare spridt.
Med skäl väckte hans tal stor uppmärksamhet, isynnerhet som
han som andlig talare åtnjöt stort anseende i hufvudstaden, och
hans ord kommo åhörarne att allvarligare besinna kristendomens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
