Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Nya kyrkohistoriska handböcker. Af Hj. Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och granskningar j>j
tidén spiritualistisk pietism (Brandrud betecknar s. 228
Zwickaupro-feternas, Karlstadts m. fi. rörelser kort och godt pietism),
purita-nismen kalvinsk pietism etc.; och ibland hotar hvarje allvarlig
och på lifspraxis inriktad kristendom att betecknas som pietism.
Man förstår kanske, huru direkt begreppsförvirrande ett sådant
lekande med termen kan bli, när man af framstående historiker
får höra Luther betecknas som pietist! Månne ej de kyrkohistoriska
läroböckerna här ha en uppgift att bromsa och söka fixera
historiska termer till deras verkliga innebörd. En annan sak är ju att
påpeka vissa analogier hos andra rörelser med t. ex. pietismen
för att belysa gemensamma interkonfessionella företeelser inom
den allmänreligiösa utvecklingen, eller för att genom termen
»pietistiskt färgad» o. dyl. göra den ena eller andra strömningen mera
konkret gripbar för läsaren.
Dispositionen af de stora perioderna i kyrkans historia är hos
Brandrud densamma som i mina utgifna arbeten (till 1546).
Beträffande den efterlutherska tiden synes mig förf:s
periodindelning vara den enklaste och mest praktiska. •— Särskildt äro vi i
Sverige tacksamma för den relativa utförlighet, som ägnats åt
Norges kyrkohistoria. Därom finnes eljes icke mycket att få i
gängse handböcker. I en svensk handbok i allmän kyrkohistoria
skulle visserligen en motsvarande anordning för Sveriges
vidkommande vara praktiskt ogenomförbar. Vid våra universitet kräfves
med rätta en så fyllig kännedom om vår svenska kyrkas rika och
i flera, afseenden egenartadt själfständiga historia, att den blott kan
tillmötesgås genom en särskild handbok i svensk kyrkohistoria.
Tilläggas bör kanske, att dansken L. Bergman’s i sitt slag
förträffliga, för seminarierna afsedda lärobok »Kirkehistorie» i 2
band (1908—10, äfvenledes förut af mig anmäld) 1915 utkommit
i ny upplaga. Likaså kan med viss rätt fästas uppmärksamheten
på H. Haar och J. Nörregaard: Kirkehistoriske läsestykker,
Köpenhamn Pio, I 1915, 128 s., II 1916,179 s. Jämförelsen ger
sig här närmast med vår motsvarande svenska H. Levin: Ur
kyrkohistoriens källor 1908. Den senare äger företrädet af svenskt
material. Men beträffande den allmänna kyrkohistorien är den danska
läroboken trots något mindre omfång betydligt rikhaltigare. Levin
är här allt för knapp; det hade varit bättre, om trycket ej varit så
vackert och spatiöst, och det i stället hade stått mera på sidorna.
När man t. ex. hos Levin saknar Johan Arndt och Paul Gerhardt,
Oliver Cromwell och George Fox, Bossuet och Fénélon, Wesley och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
