Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Augustinus-litteratur. (W. Thimme, Augustins geistige Entwickelung in den ersten Jahren nach seiner »Bekehrung», 386—391. Berlin 1908. — H. Scholz, Glaube und Unglaube in der Weltgeschichte. Leipzig 1911. — E. Troeltsch, Augustin, die christliche Antike und das Mittelalter. München und Berlin 1915.) Anm. af K. B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
So litteraturöfversikter
Cassiciacumskrifterna ännu smaka al retorskolans högmod. Att
(i teorien åtminstone) reducera kristendomen till en tro, som är lika
med antagande på auktoritet, och en hög moral är ju emellertid
vanligt nog under gamla kyrkans tid; och beträffande den senare
punkten, moralen, kan man ju säga, att den betydelse han ger
kristendomen ganska väl öfverensstämmer med hvad han själf
upplefvat genom sin omvändelse: en sedlig revolution, som frigjorde
honom till sanningssträfvandet. Denna punkt bör f. ö. också ses
i relation till de hedniska religionernas svaghet i etiken, som sedan
länge var anmärkt och beklagad af den filosofiska religionskritiken.
Att den kristna kulten fordrar en hög moral, är ett af de särmärken
hos densamma, som mest äro i stånd att verka frapperande och
tilldragande på en bildad och ideellt lagd hedning — därom kan man
öfvertyga sig t. ex. genom att läsa 2. boken af De civitate Dei, där
just den hedniska kultens brist på etiska kraf skarpt belyses.
Hvilka filosofiska problem är det då han arbetar med i
Cassi-ciacum? Contra Academicos gäller kunskapsteorien: är det möjligt
att finna sanningen eller måste man stanna i skepsis? Han hade
själf tidigare hållit sig till akademikernas skepsis — Karneades,
som han kände genom Cicero —; nu brottas han för att komma loss
därifrån. 1. boken är en förpostfäktning: de båda lärjungarna
diskutera, huruvida människans lycksalighetsbehof tillfredsställes genom
sanningens ägande eller blott genom sträfvan därefter. Augustinus
drar den praktiska konklusionen: hvilketdera alternativet vi än
bestämma oss för, böra vi i hvarje fall söka sanningen med den största
ifver. Denna bok är hans »cohortatio» till filosofiens studium, en
motsvarighet till Ciceros Hortensius, hvars tankar ock delvis här
återklinga. Han återknyter sålunda vid den bok, som 13 år
tidigare satte det andliga arbetet i gång i hans sinne. Hans eget svar
på frågan kommer i De beata vita: endast sanningens ägande ger oss
lycksaligheten. Hans brinnande ande kan ej nöja sig med blotta
sökandet; den vill ock finna.
De senare två böckerna af Contra Academicos innehålla
hufvud-argumenteringen mot skepsis, som försvaras af Alypsius.
Augustinus söker här visa, att det finns vissa sanningar, som äro upphöjda
öfver allt tvifvel, förnämligast den, att sanningen själf (veritas =
sapientia) existerar. Den vise är vis endast därigenom, att han har
del i sanningen eller visheten; och äfven akademikerna anse sig ju
som visa. Och sanningen är oförgänglig, ty om den skulle gå under,
så vore det sant att den så gjorde, men denna sats skulle i sin tur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
