Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist. Den 31 oktober 1517. Föredrag till fyrahundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN 3 I OKTOBER I 5 I 7
XIII
kyrkan donerade stiften gjordes då ock genom Peraudis medverkan
till grundval för att anställa lärare vid det nya universitetet, som
så kunde växa fram till sin, visserligen vid stiftandet icke afsedda,
historiska uppgift.
När Peraudi genomrest Tyskland, skulle detta rike till en tid
skonas. Då kom turen för Burgund, Rhenlandet och Norden, och
i stället för Peraudi trädde som öfverste aflatskrämare den i vår
historia icke okände Arcimboldi, den oäkta sonsonen till en
kardinal. Ett märkvärdigt hopkedjande af politiska faktorer skulle
emellertid samtidigt åter föra jubelaflaten till mellersta Tyskland.
Den äregirige och handlingskraftige Joakim I af Brandenburg
konkurrerade starkt med det sachsiska furstehuset om ledningen i
mellersta Tyskland. Han hade därvid en god trumf på hand, emedan
Fredrik den vise saknade äkta söner och sålunda ej hade någon prins
att på den kyrkliga vägen värfva ätten nya områden. Joakim
däremot kunde använda sin yngre broder Albrekt, som visserligen var
allt annat än prästerlig, men som fick gå den andliga vägen och 1513
förvärfvade de båda stiften Magdeburg och Halberstadt. Snart
öppnade sig för brandenburgarna ännu större utsikter. Tysklands
förnämsta ärkebiskopsdöme, som medförde kurfurstevärdighet och
kanslärsställning i riket, blef ledigt 1514. Mainz’ domkapitel fruktade
grannen Sachsen, som ville åt den under Mainz politiskt hörande,
stora staden Erfurt. Så valde kapitlet Albrekt till ärkebiskop för
att få de båda brandenburgarna till stöd mot Sachsen. Nu gällde
det att vinna påfvens godkännande. Ett sådant hopande af
biskops-domen som Albrekts var ingalunda okändt i Rom. Påfven Leo
X:s kusin, kardinal Medici, hade talrika kyrkliga ämbeten. Men
härför kräfdes ju påflig dispens från kyrkolagens bud; och man hade
i kurian varit nog omtänksam att fasthålla principen, att blott en
kardinal fick innehafva tre biskopsdömen. Därtill var Albrekt
under-årig, blott 23 år gammal. I detta läge ville påfven vägra att
godkänna Albrekts val till Mainz. Men Leos finansielle rådgifvare,
däribland kardinalprotektorn för Norden Pucci, ville begagna
tillfället att dämma för deficiten i den påfliga budgeten. Man kunde
fordra en väldig penningsumma för en så ovanlig dispens, på samma
gång som man kunde tvinga brandenburgarna att öppna sina länder
för en flerårig jubelaflat. Påfven föll för lockelsen, trots den
sachsiska diplomatiens ansträngningar. Så utskrefs en jubelaflat på
8 år, och Albrekt blef dess generalkommissarie. Officiellt skulle
inkomsten gå till byggandet af den nya Peterskyrkan i Rom; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
