Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist. Den 31 oktober 1517. Föredrag till fyrahundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XV
samt allhelgonadagen på hösten, då utställningen sträckte sig öfver
festens hela vecka och sålunda den rikaste aflaten kunde vinnas.
År 1516 hade det lyckats Fredriks diplomati att vinna påfvens
underskrift på försäkran, att hvarje litet stycke af hvarje relik vid
utställningen gaf 30 års aflat, så att Spalatin förnöjd uträknade, att
man vid besök på festen kunde på en dag förvärfva 127,799 års
lat. Men han och Fredrik hade ej nöjt sig ens med detta. Mot
Tetzels plenaraflat måste sättas en likvärdig. Sedan 1200-talets slut
fanns en plenaraflat för dem, som i Portiunculas grotta i kyrkan
Santa Maria degli Angeli tillbådo Franciskus’ minne. Denna aflat
var lokalt begränsad och utan större praktisk betydelse. Men Leo
X grep till äfven denna aflat och vidgade den 1515 till en del andra
kyrkor. Då passade Fredrik på och utverkade 1516 -— s. å. som
Luther under Romarbrefsföreläsningens lopp nådde den fulla
vissheten om den evangeliska frälsningsvägen —, att under
allhel-gonafesten talrika biktfäder fingo i slottskyrkan utdela denna
ännu i Norden så sällsynta och poesiomgjutna aflat. Med 1517
års relikfest skulle sålunda aflaten i dess yttersta form begynna i
Wittenberg.
Så trängdes Luther både utifrån och inifrån under åreti5i7
att tänka igenom problemet om aflatens förhållande till evangeliet.
Stöten att fortsätta från tankearbete till handling kom utifrån,
från Tetzels aflatshandel. För det land, som ägde Wittenbergs
relikfester, hade väl intet behov bort finnas efter Tetzels vara.
Men jubelaflaten var dock den bäst kända, och Tetzel kunde som
ingen annan utbrodera dess innebörd, när han huserade utefter
Sachsens gränser. Till hans kateder strömmade folk äfven från
Wittenberg. När de så kommo åter med sitt aflatsbref och gingo
till biktstolen, uppvisade de det för vice pastorn Luther och pockade
på att få den i brefvet utlofvade plenissima remissio. Luther var
ju skyldig att gifva den; men den stred för mycket mot hans
öfvertygelse och personliga upplefvelse, för att han skulle villfara begäran.
Så klagade de bedragna köparna hos Tetzel; och denne for
hårde-ligen ut mot Luther. Länge teg den anspråkslöse professorn; en
opposition mot aflatsväsendet måste ju ock träffa hans egen
kurfurste. Men när allhelgonafesten nalkades och medförde stegrad
aflatsfeber, då fick han icke längre tiga. Dagen för denna fests
början skapade ock det rätta psykologiska ögonblicket för
alflatsfrå-gans dryftande. Visserligen gick Luther äfven nu den lärde
professorns och den trogne katolske munkens till synes skäligen ofar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
