Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist. Den 31 oktober 1517. Föredrag till fyrahundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XX
HJALMAR HOLMQUIST
ditionella värdesättandet. Teserna höjde icke upprorsfanan mot
påfvedömet eller dess kyrka. Om vi hade framför oss Luthers
skrifter från året närmast före och närmast efter teserna och jämförde
dem med teserna, skulle vi blifva benägna att beteckna de sistnämnda
som ett svaghetstecken hos Luther, ett återfall på en
katolice-rande ståndpunkt, som han eljes redan öfvervunnit. Teserna
åsyftade ej att bekämpa aflaten i dess officiellt fastställda form som ett
ersättande af kyrkostraffen med förtjänstfulla verk. Tvärt om
var Luther ifrig att betona sin kyrkliga ståndpunkt och tillspetsade
denna tankegång i 71 :a tesen: »Den som talar mot den apostoliska
aflatens sanning, han vare förbannad». Hvad Luther i teserna
ville bekämpa, var aflatens utväxter, framför allt den praxis, som
han i 21 :a tesen bemöter: »de aflatspredikanter fara vilse, som
förkunna, att människan genom påfvens aflat befrias från alla straff
och blir salig». Denna form af aflat tedde sig för Luther som
själa-rof till döds. Därför började han teserna med den bekanta
betoningen af ånger och bot, och så fullföljde han denna tankegång
till dess tillspetsning i 36:0 tesen: »Hvarje kristen, som uppriktigt
ångrar sina synder, har fullkomlig befrielse från både straff och
skuld, äfven utan något aflatsbref». Med den tesen drog Luther
ett bredt streck öfver hela aflaten och ställde sig själf in bland dem,
öfver hvilka han lyste förbannelse. Luther har nog själf varit
medveten om denna egen domliga motsägelse i sina teser och kanske
afsiktligt låtit den skärpas för att på så vis tvinga den afsedda
dispu-tationen in på klara linjer; han pekar själf på den, när han i 39:e
tesen med en ton af medveten själfironi säger: »Det är öfver måttan
svårt, äfven för de lärdaste teologer, att samtidigt för folket
upphöja aflatens rika fullhet och fasthålla krafvet på sann ånger».
Och dessa motsägelsefulla, katolicerande teser kunde vara
reformationens utgångspunkt? När vi tränga mera in i dem, möta
vi en tredje tankekedja, i närmaste samband med den andra, men
lyftad upp på ett positivt plan. Det är i den, som Luthers egen
innersta upplefvelse för första gången får tala till den stora
folkvärlden. Den tillspetsas i 62:a tesen: »Kyrkans sanna skatt är det allra
heligaste evangelium om Guds härlighet och nåd». Evangeliet om
Guds härlighet och nåd, det är centrum i hvad Luther förde fram den
31 oktober 1517. Hvad menade då Luther därmed? När vi nu gå att
söka nå hjärtpunkten i Luthers lif och tanke, måste vi komma ihåg,
att för Luther här allt var så enkelt, så intensivt religiöst samladt på
detta enda: personlig skuld inför Gud och skuldens borttagande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
