Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
F.. LIEDGREN
det mildaste bedömmande. Men då afsigten med dessa sånger är
af den omfattning; att hos efterverlden gifwa ett lifwande ämne
för dess religiösa sinne, så är den strängaste granskning en pligt
för hwarje sanningsälskare, och, såsom sådan, tror Ree. sig med
Hr. Författaren äga ett gemensamt mål.
Bland de nya psalmerna i häftet uttalar sig recensenten om
»Fader wår» och »Förnöjsamheten». I den förra erkänner han
stroferna i, 2 och 4 vara väl utförda men anmärker några i ett eller
annat hänseende olämpliga uttryck.1 I den senare klandras det
eudämonistiska betraktelsesätt, som röjer sig i dess tal om »!ön»
och »winning». »Dygd och lycksalighet är samma sak ur olika
synpunkter betraktad», och »det enda werkliga onda» är synden.
Ree. erinrar om att »wåra äldre Psalmförfattare» voro »sparsamme
med målningar af straff och lön» och sammanfattar sin
uppfattning af hur en psalm öfver förnöjsamheten borde vara beskaffad
sålunda:
I sjelfwa begreppet af en Hymn ligger utan twifwel det, att
den höjer tanken öfwer det sinnliga, med ett beständigt hänförande
till Gud. Sättes menniskan i ett sant förhållande till det
Gudomliga, så måste denna erinran, under hwad synpunkt som helst, wisa
hennes brister och oändliga afstånd derifrån; men just denna tanke
wäcker wördnad och förnöjelsen under Guds wilja, som är sjelfwa
Förnöjsamheten. Om man deremot målar menniskan lycklig genom
någon dygd, såsom något inom henne sjelft fulländadt helt, med
ett beständigt hänwisande till de förmåner, som dermed åtfölja,
hwad gör hon då annat, än, med ett hemligt förutsättande af denna
sinnesförfattning hos sig, prisar sin egen klokhet, som med frihet
antagit densamma?
Om de öfriga originalförsöken yttrar sig ej recensenten. Men
hans liksom blott i förbigående mot ordet »öden» uttalade
anmärkning: »Ree. är af den tanken att man sorgfälligt bör undwika alla
ord, som äga den minsta twetydighet och dessutom ingen
auktoritet i Bibeln» — denna hans anmärkning innehåller ju i själfva
verket en dom öfver sådana psalmer i samma häfte som »Gud»,
»Menniskohjertat» samt Morgon- och Aftonpsalmerna. Och till
yttermera visso anbefaller han vid slutet af sin artikel såsom »den
säkraste wäg att lyckas i detta slag af Poesi... att söka noga
uppfatta den Bibliska andan, och på ett i Bibeln auktoriseradt språk
1 I str. 3 (»Menskan blott är laglös worden» — osant), str. 6 (»Herre,
för oss ej i fara» — se Jak. Ep. 1: 13), str. 7 (»sorgen ströfw.ir» —
tillkommet af rimnöd).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
