Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
F.. LIEDGREN
nom inflytandet från Hedborn och dennes meningsfränder frigjordes
ur den akademiska korrekthetens tvång och på samma gång fördes
in i en varmare och fruktbarare religiös atmosfär, för hvilken han
dock ej förut var alldeles främmande.1
Fasthåller man Wallins egendomliga litterära begåfning, dess
starkt retoriska, rent formella art och hans tidigt (kanske redan
före 1809) fattade mål att bli svenska psalmbokens nydanare;
erinrar man sig på samma gång hans alltifrån första början märkligt
konciliatoriska ställning till tidens olika religiösa lärotyper och
filosofemer — hans medelvägsståndpunkt — och hans redan 1809
förfäktade program: en psalmbok med »warningar, lärdomar,
tröstegrunder och uppmuntringar för hwarje sinnesställning, hwarje
åsigt af lifwet, af döden och ewigheten»; fasthåller man och erinrar
sig allt detta, faller det sig så naturligt, att Wallin kunde lära från
olika håll och upptaga religiösa element, som inbördes tycktes för
andra oförenliga. För honom gällde det här hela folket, hvars
religiösa och sedliga pånyttfödelse han väl tidigt drömt om
tillsammans med Carl Ulric Broocman och andra Boethius’ lärjungar -—•
och olika smakståndpunkter, olika teologiska och moraliska system
och delar däraf få här uteslutande sitt värde, i den mån de kunna
bevisa sig vara användbara till att trösta och förbättra människor.
Därför kan han vid sidan af det nya akademiska språket upptaga
den gamla bibelsvenskan. Därför kan han låta Ödmanns och
Å-ströms ofta rätt abstrakta men stundom högstämda psalmstil
omväxla med Hedborns färgrika, konkreta och naiva, och själf följer
han än den enes, än den andres föredöme. Därför upptar han den
nya evangelisk-pietistiska Kristusreligiositetens motiv och kvietiv
men behåller kvar också så mycket af den gamla neologiens
borgerliga och stabila, stundom också nog känslosamma moralism. Allt
får tjäna det enda målet: »psalmboken skall vara allas vademecum».
Denna fördomsfria läraktighet, denna »storslagna kyrkliga
objektivitet», för att tala med J. A. Eklund2, är väl Wallins yppersta
egenskap som psalmboksutgifvare. Som religiös individualitet
1 Jfr Palmblads biografi öfver Wallin i Biogr. Lex. XIX, sid. 309 f. I
stort sedt är hans omdöme där om psalmerna före Hedborns uppträdande
riktigt: de bättre voro alltför högstämda, de enkla voro för »trädaktiga».
2 Vår Kyrkopsalm, sid. 92. — Jämför ock F. Bööks artiklar om Wallin
i Sv. Dagbl. 1915 n:r 289 och 296 (Uppl. B), där hans universalitet på ett
förträffligt sätt belyses.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
