Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12 (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALLINS LÄROÅR SOM PSALMDIKTARE
’ 3
kan han tyckas föga intressant: något religiöst geni är han knappast.
Men just därför är han kanske i högre grad än många mera
egenartade psalmdiktare särskildt danad för den väldiga uppgift, han åt
sig valt. Hans villighet att lyssna till anmärkningar, råd och
lärdomar, äfven då de kommo från motståndare och belackare, är
utomordentlig och kan väl endast förklaras ur hans fullkomliga
uppgående i det egna verket, hvars ära var hans.1 Därför ligger det
heller ingen makt uppå att med alla möjliga och omöjliga skäl söka
tillbakavisa hvarje antydan om påverkan eller bestämmande
inflytelser utifrån i Wallins utvecklingshistoria: hans egendomliga
storhet framstår ej minst imponerande, just när man utan
förutfattad mening studerar hans förhållande till sin samtids andliga
företeelser och spårar de olika inslagen vid hans verks tillblifvelse.
»Mest fägnad af att höra andra spela, när det låter bra», som han
en gång skrifver till Hans Järta, är han i hög grad mottaglig för nya
intryck och återger dem, tack vare sin höga formella virtuositet,
ofta mycket bättre än de »andra », hvars spel han njutit af att höra.2
Det har i det föregående gifvits ett och annat exempel på denna
Wallins stora receptivitet: en fortsatt undersökning af hans
psalmdiktning skall säkerligen ge flere och påtagligare bekräftelser på
hans inspirations litterära ursprung. Från rent religiös synpunkt
kan det te sig som en besvikelse, att Wallins ingifvelse har ett så
starkt litterärt drag. Men från konstnärlig, liksom än mer från
praktiskt-kyrklig, särskildt liturgisk synpunkt är det knappast att
beklaga. Den kyrkliga diktkonsten har alltid varit och måste alltid
förblifva i viss mån reproducerande.
1 Jfr Geijers ord (S. A. Hollander, Minne af J. O. W., sid. 108, eller
Geijers Saml. Skr. VII, sid. 210): »Man kunde ej se en samvetsgrannare ar-
betare för ett stort mål, ej någon, som oförbehållsammare offrade ali fåfänga
för det verkliga, ej någon tålsammare för anmärkningar och rättelser; ehuru
denna foglighet var förenad med tillräcklig fasthet i hvad han ansåg för rätt»
5 Brefvet i UUB i Järtas brefsamling, dat. 6 Oct. 1823. jfr det utförliga
citatet i min skrift Johan Olof Wallin (Skrifter till 1800-talets kyrkohistoria
n:r 1), sid. 23 f. och därtill anknutna reflexioner.
Emil Liedgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
