Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - A. Gierow. Bidrag till det svenska militärkyrkoväsendets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA MI 1.1’I’ÄRKYRKOVÄSENDETS HISTORIA
79
gryning möter oss först patriarktiden med sin dyrkan af El, den
öfvernaturliga makten och kraften eller sammanfattningen af
många sådana krafter: . Elohim, ibland representerade af de döda,
som därför stundom kallas med samma namn.1 Lifvet är, i stort
sedt, en lugn idyll, och Gud umgås såsom en fredlig patriark med
stammens stormän. Om någon egentlig samhällsbildning är ännu
icke tal.
Så kommer mosaismen med sin Jahvckult. Jahve uppenbarar
sitt väsen i de väldiga naturfenomenen: stormen, åskan och
jordbäfningen. Han är den ljungande stridsguden från Sinai, Jahve
Sebaot, härskarornas Jahve. Kriget, krigarne och krigslägret äro
heliga och bytet Jahves egendom. Folkets fiender äro Jahves
fiender. Jahve drager själf ut i striden —med eller utan sin ark — och
för att besegra sina och Israels fiender uppväcker han de stora
stridshjältarne och tager i sin tjänst alla naturens krafter.2 Det är
med Jahves goda minne och till hans ära, som intet lefvande
skonas, ja, han straffar afvikelse från denna omänskliga
krigföringsmetod som synd.
Och allt detta sker samtidigt med statsbildningen. Det är
Jahve Sebaots Israel, som samlar sig till ett folk med gemenskap
i lagar, gudstro och kult. Så motbjudande det än kan vara att
aflägga den bekännelsen: den mänskliga civilisationen spirar ur blod.3
Det kräfves en lång och svår kamp, innan profetismen och dess
ädlaste skott, kristendomen, förmå att lyfta Israels gudsbegrepp
1 Jfr S. A. Fries: Gamla och nya testamentets religion, Stockholm 1912,
sicl. 25.
■ Jfr emanuel linderiiolm: Kristendomen och kriget, Stockholm
1916, sidd. 9 f.
3 Ett visst samband häremellan och utvecklingen af det israelitiska
offerväsendet torde måhända förefiunas. Det vegetabiliska offret är det
primära, men aflöses småningom af det blodiga offret, först kanske som en
eftergift — ännu profetismen bär vittne härom, där den icke rent af bryter stafven
öfver offerkulten i gemen — till dess djuroffret segrar och ingår såsom en
väsentlig beståndsdel i gudstjänsten (jfr S. A. Fries, o. a. a. sidd. 40 ff.). Hafva
vi månne en återspegling af detta förlopp i Genesis 4: 3—5?: »Och det begaf
sig efter någon tid, att Kain frambar af markens frukt en offergåfva åt Herren.
Också Abel frambar sin gåfva, af det förstfödda i hans hjord, af djurens fett.
Och Herren såg till Abel och hans offergåfva; men till Kain och hans
offergåfva säg lian icke.» — En sådan tankegång stödjes af det förhållandet, att
esséerna, arftagarue af rekabiternas traditioner, hvilka åter hade sitt namn
af Rekab, keniten, Kaius ättling, voro kända bl. a. för sin protest mot den
blodiga offerkulten liksom sina nämnda andliga och lekamliga förfäder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
