Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - A. Gierow. Bidrag till det svenska militärkyrkoväsendets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
A. GIEROW
delklass oerhördt skärptes, träder denna klyfning af klerus bjärt i
dagen. Vi se här å ena sidan de olärda, klent aflönade arftagarne
till offergodarnes traditioner med blygsam social ställning, å andra
sidan en prästaristokrati, på en gång kunnig och rik, med sina
rötter i våra främsta stormannasläkter, med starka band knuten till
den romerska hierarkien. Det är ock inom denna prästaristokrati, vi
återfinna förgrundsfigurerna i den följande tidens politiska historia.
Här erbjuda sig talrika anknytningar mellan prästerskap och
krig. Men det är icke själavårdarens drag, som skymta fram i
historien om dessa kyrkans stormän. Vi se biskopar omgjorda sig med
det världsliga svärdet för att lägga det i storpolitikens vågskål.
Jag behöfver blott nämna namnen Jöns Bengtsson Oxenstierna,
Kettil Karlsson Vasa och Gustaf Trolle för att frammana bilden
af en ecclesia militans, som kämpar för riket af denna världen, eller
— för att gå till en af de oss gemenligen mera sympatiska gestalterna
i denna historia — Linköpings utvalde biskop Hemming Gad, som
firade långfredagen den 25 mars 1502 med en militär stormning.
Konsiliers och teologers förbud för präst att bära vapenrustning
funno föga resonans hos den tidens Sverige, där rätten att bära
vapen af ålder högt skattades som fri mans särmärke, och en lydnad i
detta stycke var väl minst att förvänta af dem, som själfva kunde
ståta med rikstitulaturen vid sidan om sitt namn och mer eller
mindre för egen räkning ledde spelet om makt och krona.
De första och enda mera bestämda spåren i Nordens historia
af själavård i fält framskymta sida vid sida med kristningsarbetet.
Det är de norska kungliga hirdbiskoparna, som träda fram såsom
själasörjare i viss mån också i krig — ej minst när det gäller den
besegrade fienden. Men liksom det om Olof Tryggvesson förtäljes,
att han under sina blodiga strider i Norge för fridens evangelium
ständigt hade i sitt följe hofbiskopen Sigurd — enligt sägnen
närvarande på »Ormen långe» i slaget vid Svolder —prästen Tangbrand,
»en stor slagskämpe, god klerk och oförtruten karl», m. fi., och om
Olof den helige, att han likaledes omgaf sig med präster, bl. a.
hird-biskopen Grimkell, och genom dem bland sina svenska legotrupper
öfvade kristen mission, liksom ock att han på bataljdagar aldrig
förde sitt folk emot fienden, förrän bön hållits1, så hafva vi
motsvarigheter härtill i vår egen historia.
1 Jfi"J- J- Thomæus: Skandinaviens Kyrko-Häfder, förra delen,
Kristianstad 1832, sidd. 132, 137 (delvis efter Torfæus: Hist. Norv., Hafniæ mdccxi).
Präster och
krig.
Norslia
paralleller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
