Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - A. Gierow. Bidrag till det svenska militärkyrkoväsendets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA MILITÄRKYRKOVÄSENDETS HISTORIA löc)
stegne och förlammade prestman, och iämuel andre som til werlden
ingenn lust hade », så att de där måtte »leffua vthi böner och
gude-ligheet, predica, läsa och siunga Gudz oordh, effter then rettha
Religion som i Rijket brukas, vthan alt Affguderij».
Krafvet på att bereda ålderstigna, fattiga och sjuka en
tillflyktsort låg i tiden samt har afsatt märken i Gustaf Adolfs
militärkyrkoordning, och det planlagda Vadstena krigsmanshus är ett led i
denna sträfvan samt företer i sitt program åtskilligt, som starkt
påminner om klostren i Nova ordinantia.
§ 5 handlar om korum. Så vidt jag känner, förekommer detta Gudstjänster.
ord första gången i den svenska krigslagstiftningen i Erik XIV:s
skeppsartiklar, där det har formen »kor». Angående ordets
ursprungliga betydelse se sid. 131. I de tyska redaktionerna, om hvilka
mera nedan, återgifves det med »Gottesdienst mit Singen vnd
Betten»eller endast med »Gebett». § 4 låter oss veta, att manskapet
härunder stod uppställdt i ring, liksom ock att här var platsen för
undergående af kyrkostraffet. Vidare förekommer här en detaljerad
ordning för signal till korum: högste befälhafvarens trumpetare ger
första tecknet. På detta svaras af rytteriets »trummetare» och
infanteriets trumslagare, hvilkas signaler börja samtidigt och sluta
samtidigt, liksom också samtliga krigsprästerna inom hela
truppförbandet på en gång förrätta korum och bön. Korum står
sålunda här i sin bokstafliga betydelse af gemensam sång.
Militärmusikens signaler hafva från urminnes tid hos folken
hört samman med de religiösa och kyrkliga funktionerna i fält. Så
exempelvis hos judarna, hvilkas präster under fälttågen själfva
gåfvo dessa tecken.1 Krigsartiklarnas synnerligen detaljerade
ordning på denna punkt visar, hvilken vikt man lade vid dessa
guds-tj änstsignaler.
§ 6, som stadgar straff för prästs försummelse att hålla korum,
påminner ganska mycket om Kyrkobalkens kap. XIII: »Gör presten
1 Se sid. 80. — En gammal katolsk sägen, som, enär den berör 30-åriga
krigets svenskar, kanske i detta sammanhang förtjänar relateras, vet att
förtälja, att under nämnda krig det en gång inträffat, att, då de kejserliga lågo
försänkta i djup sömn, svenskarna i nattens mörker, osedda af vaktposterna,
lyckats tränga fram till lägrets omedelbara närhet och just stodo färdiga till
anfall, då en god ängel visade sina katolska sympatier genom att nedstiga och
ge signal på trumma, hvarigenom öfverfallet tillintetgjordes. Till tacksamt
minne af denna trovärdiga tilldragelse har sedan ända till år 1781 inom den
österrikiska armén hvarje natt kl. 12 slagits s. k. »Scharwacht». Se Emerich
Bieuk: Geschichte der K. u. K. Militär-Seelsorge, Wien 1901, sid. 13.
Kyrkohist. Årsskrift 1917. 1:2:3 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
