Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Erik Falk. Marsilius af Padua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 oo
ERIK FALK
påfven sina anspråk på öfverhöghet och domsrätt öfver kejsaren.
Han grundar dem främst därpå, att det var påfven, som öfverflyttade
kejsardömet på Karl den store, hvarvid valet lagts i händerna på
en del tyska furstar (kurfurstarna). Men då dessa hade att utse
den, som sedermera borde bli kejsare, så hade påfven rätt att
granska den valdes person och gifva eller vägra bekräftelse af valet.
Ludvig hade försummat att begära bekräftelse på sitt val, och han
hade ytterligare förbrutit sig genom att under tronledigheten
utöfva kejsarrättigheter, hvilka då tillkomme påfvedömet, såsom
t. ex. utdelandet af länet Brandenburg. Han gynnade dessutom
uppenbara kättare och kyrkans fiender såsom Visconti i Milano.
Med hot om exkonmmunikation ålägger påfven Ludvig att inom
tre månader upphöra med allt utöfvande af kejserliga rättigheter;
han skulle ej få återtaga regeringen, förrän hans val blifvit
bekräftadt. Kristenhetens furstar och folk manas vid risk af bann och
interdikt att ej längre visa honom lydnad eller hjälpa honom.
Till svar på denna påfvens åtgärd inlade kejsaren vad mot
påfvens tillvägagångssätt i Nürnberg 18 dec. 1323. Ludvig
förklarar här, att det sedan urminnes tider vore erkändt i Tyskland,
att den, som valdes af kurfurstarna, äfven vore romersk konung
och kunde utöfva sina kungliga rättigheter. Som Ludvig blifvit väld
på lagligt sätt af kurfurstarnas flertal, funnes ej nu någon vakans.
Genom själfva valet hade han äfven fått de kejserliga rättigheterna.
Påfven ägde ej någon rätt att pröfva eller bekräfta den valde, om
man ej vädjade till honom.
Men sedan Ludvig, stödjande sig på inhemsk tysk rätt,
tillbakavisat påfvens anspråk, öfvergår han till angrepp och framställer
grafva klagomål mot påfvestolens innehafvare. Han slungar
tillbaka mot honom beskyllningen att gynna och försvara kättare.
Påfven framkallade split och söndring genom sin italienska politik
och genom sina försök att tillintetgöra kejsarmakten (»släcka det
ena ljuset»). När kristenheten härigenom råkat i fara, måste
kejsaren såsom kyrkans försvarare (advocatus ecclesiæ) ingripa. Han
vädjade därför till den apostoliska stolen och påyrkade
sammankallandet af ett allmänt kyrkomöte, där han ville personligen
närvara.
Johannes XXII bannlyste då Ludvig genom en bulla af den 23
mars 1324 och stämde honom att inom tre månader personligen eller
genom ombud inställa sig inför påfvens domstol. Detta hade
endast den verkan, att konungen förnyade sin appellation till det ali-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
