Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Erik Falk. Marsilius af Padua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARSILIUS AF PADUA 2 I I
tvingas. Vid framställandet af statsläran lämnar Marsilius dem
därför åsido. De mänskliga lagarna åter äro underkastade
förändringar genom statens egen verksamhet. Statens främsta
uppgift är att skaffa goda lagar och trygga deras verksamhet. Statens
förnämsta funktion är sålunda den lagstiftande, och lagstiftaren är
den, som innehar högsta makten i ett samhälle.
Makten inom staten, d. v. s. i främsta rummet den lagstiftande,
ligger hos hela folket, d. v. s. samlingen af alla statens manliga
medlemmar. Marsilius förfäktar sålunda folksuveränitetens idé. Denna
var redan förut framställd t. ex. af Thomas af Aquino, men Marsilius
genomför den fullständigt och drar alla konsekvenserna ur densamma.
Därigenom är han en föregångare till senare förkämpar för denna
lära, t. ex. Rousseau. Mycket af hvad denne säger i Contrat social
är redan sagdt i Defensor pacis.
Folket såsom utöfvande lagstiftningsmakt betecknas af
Marsilius med ordet lagstiftaren, hvilket ständigt och jämt återkommer
i Defensor pacis. I en liten stat, sådan som stadsstaterna i det gamla
Grekland eller i det samtida Italien, kunde alla medborgarna
sammanträda personligen och bestämma öfver lagarna. I större
samhällen, där detta ej vore möjligt, kunde man utse ombud, som
utöfvade folkets suveränitet; man kunde sålunda ha en väld
representation. I denna punkt går Marsilius utöfver Aristoteles och
antikens statsrättslärare, som ej kände medborgareskapets utöfvande
genom ombud. Vid skiljaktiga meningar gällde majoritetens
beslut såsom lagstiftarens.1 Marsilius’ uppfattning är sålunda
genomgående demokratisk, i det han lägger makten inom ett
samhälle hos medborgarnes flertal.
Inom olika delar af världen bo människor med olika anlag och
olika näringslif och samhällsskick, och Marsilius erkänner därför
behofvet af olika styrelser och olika lagar i olika riken. Inom hvarje
rike finnes sålunda en lagstiftare för detsamma, bestående af detta
rikes medborgare.
Ej fullt klar är däremot Marsilius’ ställning till frågan om
världsriket, och man har äfven räknat honom som en
motståndare till kejsardömet såsom högsta makt öfver kristenheten2; man
1 Det är oklart, om Marsilius med majoritet menar genom omröstning
utröut flertal eller en kvalificerad majoritet, omfattande de mest insiktsfulla
och inflytelserika inom menigheten (major et valentior pars).
2 Denna uppfattning hyllas t. ex. af Guggenheim, som stöder sig pä
uttrycken i Defensor Pacis, del II, kap. 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
