Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Erik Falk. Marsilius af Padua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 2 0
ERIK. FALK
har i detta afseende som i många andra prisat Marsilius såsom en
modern ande, hvilken insåg, att medeltidens idéer om ett
universalvälde spelat ut sin roll, och att enda möjligheten till frid och lycka
vore världens upplösning i nationalstater. Det synes mig dock, som
om denna framställning ej vore riktig. Hela Marsilius resonemang
om den kristna kyrkan förutsätter kristenhetens enhet och
förefintligheten af en högsta myndighet öfver densamma. Afgörande
för uppfattningen är härvidlag den ytterligare utläggning, som
frågan får i Defensor minor. Där talas om den högste lagstiftaren
inom romerska riket, hvilket omfattar kristenheten. De olika
delarne af riket hade delegerat sin bestämmanderätt till det
romerska folket, och detta vore sålunda högsta lagstiftare för
kristenheten. Med allt erkännande af de olika staternas berättigande
hyllar sålunda Marsilius tanken på hela kristenheten såsom en
enhet med en högste lagstiftare, det romerska folket, och en af
denne lagstiftare utsedd högste härskare; den romerske kejsaren.
Förhållandet mellan kejsardömet och de olika staterna utreder
han ej närmare.
Marsilius skiljer på lagstiftande och verkställande makt,
hvilka böra utföras af olika myndigheter. Liksom man i Marsilius
ser en föregångare till Rousseau, kan man äfven hos honom finna
ideer, som sedermera förfäktas af sådana statsrättslärare som
Locke och Montesquieu. En monark eller en oligarki får ej
inne-hafva lagstiftningsmakt, ty de skulle begagna den för egennyttiga
syften. Däremot hyser Marsilius liksom senare Rousseau ett mycket
stort förtroende till att folkviljan alltid skall finna det rätta.
Lagstiftaren skall åt staten utse en styrelse. Marsilius erkänner
det berättigade i flera olika styrelseformer men ger företrädet åt
en valmonarki, då i en sådan lagstiftarens vilja bäst kan göra sig
gällande. Men furstens makt finge ej vara oinskränkt, ty då
frestades han att handla emot lagarne; han bör kontrolleras genom
lagstiftaren eller någon, som fått lagstiftarens uppdrag därtill.
Regenten är sålunda ansvarig för folket, som i sin hand har makt att
till- och afsätta honom. Marsilius’ statslära pekar sålunda hän mot
en konstitutionell monarki på folksuveränitetens grund. Valet
af härskare öfver det romerska riket tillkommer enligt Marsilius
den högste lagstiftaren, det romerska folket. Att valet faktiskt
kommit att öfverföras till de tyska kurfurstarna, söker Marsilius
liksom andra författare före honom förklara på så sätt, att
kurfurstarna hade fått denna makt delegerad på sig af det romerska
folket och att de sålunda handlade å dettas vägnar. Kurfurstarnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
