Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Erik Falk. Marsilius af Padua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARSILIUS AF PADUA
2 1 5
jämt borde det därför tillkomma lagstiftaren eller dennes
delegerade att ordna de kyrkliga ämbetena och insätta präster.
Församlingarna borde därvid fritt få öfva sin valrätt. Endast en
andlig invigning till det prästerliga kallet tillkomme den andliga
öfverheten. Kyrkan skulle sålunda byggas upp på demokratisk
grund, så att de andliga finge sin makt genom val af menigheten.
Liksom hierarkin hade äfven påfvens makt historiskt växt fram.
Afgörande för den romerske biskopens maktställning var donatio
Constantini, genom hvilken kejsaren fritog påfven från att stå
under världslig jurisdiktion och gaf honom makt öfver andra
biskopar. Påfven hade sålunda fått ali sin makt från den världsliga
öfverheten, och denna kunde då äfven taga tillbaka hvad den gifvit.
Marsilius erkänner likväl, att det vore lämpligt, att en kyrka
och en biskop stode öfver de andra, och det romerska påfvedömet
borde därför bibehållas. Påfven borde t. ex. vara ledare af det
allmänna kyrkomötet och meddela dess beslut. Men påfvedömet
vore liksom allt annat inom staten underkastadt den världsliga
lagstiftaren och hade ej någon tvångsmakt hvarken inom kyrka eller
stat.
Kyrkan liksom staten var organiserad enligt folksuveränitetens
idé. Högsta makten inom kyrkan i andliga saker skulle ligga hos
den kristna menighetens -representant, det allmänna konciliet, till
hvilket så väl lekmän som klerker skulle kallas. Kyrkomötet var
sålunda ej en representation för hierarkin utan för hela det kristna
folket. Sammankallandet af kyrkomötet och bestämmandet af
deltagarne tillkom den högste lagstiftaren eller den, som utöfvade
makt å hans vägnar (kejsaren). Marsilius uttänker en mycket
invecklad procedur, för att kyrkomötet skulle kunna sammanträda,
äfven om kejsaren försummade sin plikt att sammankalla det.
Lagstiftaren skulle äfven ombesörja verkställandet af konciliets
beslut och bestraffningen af dem, som motsatte sig.
Kyrkomötet hade att å kyrkans vägnar besluta i trossaker.
Konciliet och ej påfven tillkom det att förklara någon för helgon.
Påfven kunde dragas inför konciliet, då det visat sig, att påfvarne
själfva kunnat misstaga sig och förfalla till kätteri; såsom exempel
anföras Johannes XXII:s dekretaler rörande fattigdomsbudet och
Bonifacius VIII:s bulla Unam sanctam. Men i allt hvad som
rör kulten eller kyrkans yttre organisation är det den högste
lagstiftaren och ej kyrkomötet, som har beslutanderätt; det är äfven
denne, som bestämmer om bannlysning, interdikt eller andra kyrk-
Kyrkohist. Årsskrift 1917. nita 1$
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
