Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - D. Fehrman. Lunds domkapitel och prästbildningen under 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 D. FEHRMAN
en utomordentligt stor vikt vid de blifvande prästernas
kunskaper i humaniora. Vi kunna finna den tidens bildningsväsende
ensidigt, men de anspråk, som öfverhufvudtaget gällde ocli
kunde gälla, torde de båda biskoparna ifråga ha hållit uppe vid
höjdpunkten. Svenska kyrkan under iöoo-talet har således —
låt’vara blott inom ett antal enstaka stift — haft känning af
hvad verkligt god prästbildning betydde.
Rudbeckii efterträdare Olof Laurelius, biskop i Västerås
1647 —1670, har med sitt dogmatiska arbete, Syntagma
theo-logicum, presenterat sig som flitig teolog och verksam för
spridning af teologiskt vetande. Han" skildras som en nitisk och
samvetsgrann biskop (A. HacKLIN, O. Laurelius). Möjligen
har han, då han hade den af Rudbeckius lagda grunden att
bygga på, kunnat hålla prästernas kunskaper uppe vid en något
så när tillfredsställande nivå. Dock är det material, som den
Hacklinska biografien meddelar, just på denna punkt mycket
torftigt. Skulle aktstyckena verkligen vara så knapphändiga,
som de af referaten att döma förefalla jämförda med de
föregående, är det sannolikt ett slappnande intresse för själfva saken,
som ligger bakom. En viss tillbakagång under Laurelii tid är
således icke utesluten.
Dugliga biskopar hade Sverige relativt många under
1600-talet. Men deras verk har rönt samma öde som Paulini och
Rudbeckii —- att endast i reduceradt skick kunna öfverlefva
sina upphofsman. I allmänhet synes situationen ha varit den,
att där icke en särskildt handlingskraftig stiftschef satt vid styret
och med större nit än vanligt tog sina prästers daning om hand,
prästbildningen också stannade vid det, som en viss kompakt
vulgäropinion utpekade såsom det allra nödvändigaste, och
tecknen tyda på, att detta nödvändigaste snarare kom under än
öfver gränsen för det tillräckliga (jfr Anjou, Svenska kyrkans
historia, sid. 523 f.). Ett flertal biskopar har säkert villigt böjt sig
för en sådan öfverlägsen opinion; andra ha sannolikt funnits,
som velat, men ej med egentlig framgång förmått bryta den.
För sådana som Matthiæ och Terserus var kanske deras
afvikelse från kyrkoläran ett visst hinder. Att befrämja teologisk
kunskap i traditionellt ortodoxa dogmatikens anda kunde icke
gärna intressera dem, och just hvad dogmatik angår, var
möjligheten att drifva fram något annat skäligen klen.
Obenägenhet för åtstramad ortodoxi och benägenhet att släppa efter på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
