Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - Till ryskt och tyskt fromhetslif. Af Hj. Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 ’ L ITTER ATURÖFVERSIKTER
upplysningens typ, så dömer Aner liksom Seeberg. Pietismen
flammade upp enligt historiens naturlag om regnet efter torka;
ur den pommerska pietismen har Bismarck framgått, och genom
den har han kunnat blifva det han varit för tyska folket. Men
pietismen har fört med sig en olycklig remna i det tyska
folkets religiösa enhetlighet-, som fanns på 1700-talet. Den har
ställt det enkla folket främmande för många af den tyska
vetenskapens och kulturens bästa skatter och ställt det sä
olyckligt, att fromheten ofta gått med okunnigheten, under det att
bildningen tagits om hand af otron. Pietismen har ock under
1800-talet förvandlats i sä måtto, att den lät sig uppsuga af en
strängt konfessionell, statskyrklig ortodoxi. Ortodoxien, som
ock lefde upp igen, väckte förståelsen för kristendomens
egenskap af förlossningsreligion, gaf den lutherska
råttfärdiggörelse-läran nytt lif och bidrog till protestantismens kyrkliga
konsolidering. Men den medverkade ock att mer och mer göra
kyrkan till bekännelsekyrka, en anstalt. Och farligast var, att den
förband sig med den politiska reaktionen och utvecklade den
olycksaliga idén om »intressegemenskapen mellan tronen och
altaret». Religionen blef medel för ett världsligt ändamål. Den
fördärfliga verkan häraf kan icke mera godtgöras; de
oppositionella partierna i Tyskland ha för lång tid drifvits bort från
kyrkan, de socialt uppåtsträfvande massorna t. o. m. från
kristendomen. Och borgerskapet, hvilket ej kunnat eröfras ens af
förbundet mellan ortodoxi och pietism, har låtit den religiösa
individualismen föra till medveten motsats mot allt kyrkoväsen
och framkallat anknytning tjll sekterism eller än mera till
spi-ritualism och mysticism af olika slag, till »kristendomens
ger-manisering» och andra dylika lösensord. Skulden till, att det
tyska folket i så hög grad blifvit främmande för kyrkan, ligger
ej blott hos kyrkan utan ock hos folkets egna ledande heroer.
I motsats mot genomsnittsupplysningen var Fredrik den store
okyrklig; och hans likgiltighet smittade. Ännu värre var, att
Goethe trots sin djupt religiösa natur kyligt afvisade
kristendomen och kyrkan och därutinnan sekunderades af Schiller. I
Goethes hand var med hans oerhörda inflytande den tyska
religiositetens öde i viss mån lagt. Han försummade sin stund.
Hvilka möjligheter hade eljes icke öppnats för en äfven
nationellt kraftgifvande protestantism! Den som betänker Goethes
ställning i tyskt andelif, förundras ej öfver den okyrkliga indi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
