Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - B. Rud. Hall. Den kyrkliga folkuppfostran i Joh. Rudbeckii stift - Allmänna delen - III. Sekundära fostrings- och undervisningsorgan inom kyrkan eller under dess inspektion - 1. Predikoämbetet in genere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DF.N KYRKLIGA FOLKUPPFOSTRAN I JOH. RUDBECKII STIFT
I c; 7
terminologi, men de citerade ej sällan bibelns ord att de borde våra
herdar för och ej herrar öfver församlingarna1, och kyrkans bästa
män glömde aldrig ansvaret för ämbetets bärare. De som mest
talade om högheten voro de, som samtidigt förforo strängast gent
emot sig själfva och emot ovärdiga präster. Två af de främsta
härutinnan voro Petrus Jonæ Wex. och Rudbeckius. Den förre
yttrar, att det är »ett skadligt ting, när högfärdiga, stolta,
stormodiga och äregiriga äro höglärda och komma till
predikoämbetet». Gucl hade i bibeln insatt många »berömmelser om
prediko-ämbetet, icke därföre att de som däruti stadda äro skola
högfärdas däraf och förakta andra, utan därpå att åhörarna icke
förgripa sig emot Gud, med predikoämbetets föraktelse . . . Det är
ock predikanterna, så ock åhörarna till tröst, att de intet skämmas
därvid som i predikoämbetet stadda äro, eller mena sig och sin släkt
förringas, om deras barn komma till läroståndet».2 Bland annat
genom att ideligen skjuta krafven å viljelifvet i förgrunden och
genom att strängt beifra lytena ej minst hos prästerskapet, gör
sig Rudbeckius ej skyldig till påfvisk sammanblandning af
ämbetets majestät och prästens höghet —- ehuru visserligen riksregeringen
starkt misstänkte honom för en sådan sammanblandning. Det
var ju äfven genom samma blick för lifvets realiteter och genom
sina kraf å viljelifvet, som han räddade sig från intellektualisering
och kunskapsöfverskattning i afseende å menighetens
undervisning. Vidare måste det gent emot nutidsmänniskans spontana
oförståelse inför dåtida kyrkomäns värdering af prästämbetet
fasthållas och understrykas, att kyrkan eljest måste stå mer eller
mindre vanmäktig och det ej blott af skälen i Petrus Jonæs här
nyss citerade yttrande utan äfven till följd däraf, att menigheten
ej ens var läskunnig och att flertalet af senare tiders månggrenade
sträfvanden och lekmanna-institutioner för viljelifvets renande och
kristendomskunskapens ökande icke då förefunnos. Sådana skäl
ur det praktiska lifvet, hvilka ej sällan framträda vid sidan af de
religiösa, äro några bland de många bevisen för ifrågavarande
stormäns blick för hvardagsbehofvet. Och äfven för den icke-religiösa
1 Jfr här i nästa afd. (Domkapitlen) om 01. Petris, Nova ordinautias
och Rudbeckii uttalanden härutinnan.
2 Cursus visit., s. 200, 195, 196. Sid. 194 yttrar förf., att Gud i bibeln
visade, huru högt han värdesatte prästämbetet, »på det att öfverdådiga
människor icke skulle försmäda, bespotta och nederkufva predikoämbetet».
Jfr tillägnan af Rudbeckii Botpredikan å X. sönd. eft. Tref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
