Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, granskningar och anmälningar - Vändpunkter i Böhmens och Ungerns kyrkohistoria. Af Hj. H—t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälningar och granskningar
38 7
komma åt Huss själf. Tydligt är, att Huss alltid betraktade
episkopatet som en ursprunglig institution i kyrkan, och att han
aldrig principiellt förkastade det påfliga primatet; så ansåg han
sig med viss rätt vara god katolik och ej alis kättare. Det
ödesdigra för Huss blef hans ställning till aflaten. Hauck
framkastar här den intressanta hypotesen, att Huss vände sig mot
Johan XXIII:s bulla om aflaten främst därför, att den innehöll
en uppfordran till krig. Huss förnekar obetingad de andliges
rätt till krig, då Kristus själf och hans lärjungar aldrig vädjade
till svärdet. Härifrån fördes Huss till den punkt, som blef
centrum i hans senaste års tankelif, kritiken af påfvedömets
världsliga makt och framförandet af armodsidealets kraf på
kyrkohierarkien. Detta kunde dock ej skapa ett praktiskt
reformprogram; Huss var främst en opponent, icke en reformator.
3. Die Persönlichkeit. Här får man en vemodig bild af, huru
världskriget kunnat påverka äfven män af så objektivt historiskt kynne
som Hauck. Ty om han ock pekar på förut förbisedda svagheter
i Huss’ personlighet, så gör dock betoningen af dennes
osannfärdighet och brist på karaktärens sedliga genombildning intryck
af djup ovilja mot tjecken Huss; och detta klingar igenom i
omdömet, att man på Huss ej får ställa krafvet att vara en af
andlig kultur adlad eller sedligt högstående karakär; ty för allt
detta fattades i Wenzels Böhmen förutsättningarna. Likaså
förefallar det skeft, när Hauck som motiv för Huss’ modiga
afvisande af lifvets räddning genom återkallande sätter icke så
mycket öfvertygelsetrohet som omtanke om, att hans anseende
skulle bevaras i Böhmen. Det är sant, att Huss i rättegången
förnekade samma Wycliffe, som han skrifvit af i sina
hufvudarbetet men historiskt objektiv verkar ej reflektionen öfver
denna svaghet hos Huss: »man måste äfven här erinra sig,
att ärekänsla och ridderlighet icke voro att finna i den värld,
i vilken Huss rörde sig. Man kan ej af den enskilde fordra, hvad
blott die Gesamtheit är i stånd att frambringa». — Intressant
är Haucks betoning af, att Huss kände sig som medveten slav
i motsats mot germanerna, så att han t. o. m. i Hieronymus
beundrade den helige och berömde slaven. I sin kamp för det
heliga tjeckiska folkets rätt är Huss slavofilernas föregångare. —
Naturligen vimlar denna som hvarje bok af Hauck af många
iakttagelser och • forskningsresultat af bestående värde; och
framställningsformen har den karakteristiska genomskinliga klarheten och
prägnansen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
