Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - IV. Lehnbergs religiösa optimism - 3. Tolerans och dogmatisk likgiltighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS LEHNP.ERG SOM EREDIKANT
53
ord och trones läras sammanhang; grundade, redige och icke
tve-tyclige och förwillande. Under det föregifwande, att man kan tro
rätt, fast man ej talar rätt, så har satan sått och kan ännu så
hiskeligit ogräs och faseliga willfarelser, i Guds församling. Det
är alltså ej altid blotter ordaträtor, som röra talesätt; ty huru kan
enighet wara i trones lära, om ej trones lära rätteligen talas, läres
och drifwes? Djefwulen har altid sökt hindra nit om lärans
renhet, när han gifwit det ut för Präste-gräl.»
Dessa ord äro belysande för den grundåskådning, hvarur
ortodoxiens polemik, mot andra riktningar framväxt. Trosinneliållet
är ett teoretiskt system, där den ena länken är infogad i den andra.
Om rubbning sker på någon punkt, så faller hela trosbyggnaden,
»och ingen salighet kan vinnas». I dessa sista orden ligger uttryckt
det verkligt religiösa allvaret, som låg till grund för
renlärighets-ifvern. Och det är också fullt konsekvent från dessa förutsättningar,
när det skrifves, att »det aldrig kan kallas en trätgirighet at
förswara den Heliga Ewangeliska sanningen». Det är sålunda enligt
denna tankegång religiösa lifsvärden, som innehållas i det
dogmatiska systemet, och som måste till det yttersta försvaras, därför
att de utgöra det centrala i kristen tro. Att sedan detta försvar
och denna polemik öiverfördes till det homiletiska området, dömer
naturligtvis eftervärlden som ett missgrepp, om ock orsakerna
härtill voro att söka i tidsomständigheterna. Men ur Abraham
Petterssons grofhuggna polemik är det ett oförnekligt religiöst
allvar, som talar. Af citatets sista del synes, att samtiden
emellertid betraktade ifvern om den rena läran med andra ögon: det
var föga annat än ett »Präste-gräl». Tiden hade växt ifrån den
äldre ortodoxa uppfattningen, och häremot hjälpte ej det
homiletiska tillhygget: »djefwulen har altid sökt hindra nit om lärans
renhet». Ställningen var redan underminerad af såväl upplysningen
som pietismen och herrnhutarne. För Lehnberg äro de dogmatiska
skiljepunkterna ingenting annat än »ordaträtor och stridigheter
om meningar i afseende på Christendomen ». I orclen möter oss den
välgörande bilden af en tolerans, som efterträdt den trånga
renlärighetsfanatismen, men på samma gäng en tolerans, som är grundad
på den religiöse optimistens grunda uppfattning af genomlefvad
inre erfarenhet och hans oförmåga att förstå allvaret i fasthållandet
af satser, som voro verkliga uttryck för ett religiöst sanningsinnehåll
och därför också något mer än tomma formler. Samma oförmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
