Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - IV. Lehnbergs religiösa optimism - 4. Eskatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS LEHNP.ERG SOM EREDIKANT
65
troskomplexen blir afsevärdt undanskjuten. Dödstanken blir
intet religiöst kvietiv i djupare mening: »Jag är dödlig; jag nalkas
Ilastande till grafven — denna föreställning är mig naturligen
vidrigare än alla lifvets vedermödor. Under tankens visshet och
inbillningens förfärelse för detta öde, föreser jag på afstånd den mörka
timma, då äfven jag skall gå ned från detta lifvets skådeplats.»
(Juldagen, III.) I de orden förnimmes intet af den kristna trons
heta pilgrimslängtan, utan döden är det beklagliga, men
oundvikliga slutet på »den Vises» behagliga tillvaro. Det normala i
människolif vet är tycka i det jordiska; ty, »visserligen gifver oss
erfarenheten af redan länge njutna välsignelser en sannolik förbidan
af deras fortsättning från samma välgörande hand».
(Nyårsdagen, III.) Eskatologien ses under lycksalighetens synpunkt:
»Gud har öppnat den gladaste utsigt af en tillkommande
lycksalighet». Religiös salighet tankes vara ungefär likabetydande
med jordisk lycksalighet. Det är det förfinade jordiska
njutnings-lifvet, som får lämna färgerna vid målningen af den eviga
saligheten: »När en Christen tänker på skilsmässan från en verld, der
hans sinnen erfarit många oskyldiga fägnader, då talar hoppet om
den nya verld, som Gud gifva skall, der renare välluster, högre
nöjen skola möta honom, och ingen ovän förfölja, och ingen
veder-mödo qvälja, och ingen obehaglig känsla förbittra hans sällhets
dag» (Påskdagen, I). Han hoppas också, att »ännu i andra
rymder få njuta Skaparens makalösa verk». (Böndagspredikan, I.)
En dylik beskrifning passar bättre in på Muhammeds paradis,
än på det gudsrike, som möter oss i Jesu evangelium.
Lehnbergs predikningar öfverflöda af variationer på detta
tema, där sentimentaliteten får skyla bristen på religiös känsla.
Man kan förvåna sig öfver, att tidens barn kunnat åtnöjas med
denna magra spis, liksom också öfver den godtrogna naiviteten
och bristande reflexionen, då det gällde att värdesätta tillvaron.
Optimismen blundar för allt irrationellt i tillvaron. Lidande, död
och förgängelse —- alla dessa realiteter, öfver hvilka kristen tro och
spekulation grubblat i trons och tankens ångest, inordnas lekande
och lätt i förnuftsupplysningens enkla schabloner. Det religiösa
lidandet döljes af illusionismens retoriska taskspelarkonster.
Denna sida af Lehnbergs åskådning är sålunda ett typiskt
uttryck för upplysningstidens optimism. Denna går tillbaka till
filosofen Leibniz, som uppvisade, att denna världen var den bästa
möjliga. Denna optimism blef också ett starkt inslag i hela upp-
5 — 2039. Kyrkohist. Årsskrift 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
