Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - IV. Lehnbergs religiösa optimism - 4. Eskatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
lysningsperioden. Dessutom har denna optimism fått ytterligare
näring genom Rousseau, enligt hvilken människan i sig själf är
dygdig och naturen god, ehuru detta naturliga
lycksalighetstillstånd brutits genom civilisationen, som gör människan lastbar
och naturen fördärfvad. Både Leibniz och Rousseau ha sålunda
samverkat till upplysningens optimism. Men man får också
ihågkomma, att därjämte finnes inom upplysningen en
parallellströmning af motsatt kynne, där världsmelankolien är afgörande. Ett
exempel härpå är Voltaire, som vid århundradets midt öppet tog
afstånd från den optimistiska världsuppfattningen i en dikt med
anledning af jordbäfningen i Lissabon. Den svenska litteraturen
från 1700-talets senare hälft ger också uttryck för båda
idéströmningarna. I Gyllenborgs bekanta dikt »Människans Eländen» kan
man läsa ett uttryck för tidens ångest inför lifvet:
Sen man med gyckle-spel vår barndom har bedragit,
Sen genom säng och lek, vi smak för lifvet tagit,
Hur bitter blir den verld, som gjordes oss så god. —
På denna mörka väg, om du vill roligt vandra,
Begär ej i dit lif, utaf dig sjelf ell’ andra,
Den del fullkomlighet, som din Natur ej tål.
Låt dina sorgers natt, vid nöjets skymt försvinna
Och sök med tålig dygd och slutna ögon hinna,
Ett okjänt mål.
Rousseaus kulturpessimism är otvifvelaktigt en starkt verkande
makt i de kretsar, som Lehnberg tillhört. Man får dock ihågkomma,
att denna kulturpessimism i grund hvilar på den optimistiska
tanken, att dygden är människans innersta väsen, att naturen i sig
själf är god, och att kulturen fördärfvat såväl människan som
naturen. Denna naiva optimism ifråga om naturtillståndet
förenade sig från tidens tämligen oreflekterade synpunkt rätt väl äfven
med den motsatta strömningen. Lehnbergs teologiska
ståndpunkt i fråga om människans naturliga anlag och naturens
beskaffenhet i sig själf är en naiv öfverflyttning till teologin af
Rouss-seaus naturevangelium. Men Lehnberg är å andra sidan för mycket
barn af sin njutningslystna tid för att gå med på Rousseaus
kulturpessimism. Kulturtillvaron är för honom något synnerligen
harmoniskt och i full öfverensstämmelse både med våra naturliga
anlag och med »den höga Styrelse, af hvilken vi bero ». »Den Vise »
upptäcker den fullkomliga harmonien i lifvet, och finner den
bekräftad både af »ett upplyst förstånd» och af »vår dyra
Religionslära ».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
