Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 2. Den högkyrkliga traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
YNGVE BRILIOTH
och äfven för en specifikt anglikansk fromhet under början af
1700-talet.1 Hos dessa män, liksom hos den klassiska
anglikanis-mens fäder, möter hänvisningen till fornkyrkans auktoritet som
högsta norm näst skriften. Här liksom i 1800-talets nyanglikanism
leddes man genom att koncentrera sitt intresse på 300- och
400-talets kyrka till en öfverskattning af det prästerliga ämbetets
betydelse och det institutionella kyrkobegreppet, och partiets
schis-matiska afskildhet skärpte väl i sin mån uppfattningens ensidighet.
Den förkärlek, som alltid funnits hos anglikaner af utprägladt
hög-kyrklig typ för Edward VI :s första Prayer-Book med dess i viss mån
rikare liturgi, blef nu ock ett af nonjurors särmärken. Det gällde
i främsta rummet fyra kyrkobruk: den blandade kalken vid
nattvarden, bönen för de saligen aflidna, samt bönen om den helige
Andes nedstigande på de konsekrerade nattvardselementen och
offertoriebönen2, de senare sammanhängande med den
nattvardsuppfattning, som var ett af de utmärkande dragen i nonjurors
religiösa karakteristik, och som kom mässofferstanken åtminstone
mycket nära. Det var ock denna lilla, om man så vill separatistiska
grupp, som i sitt släkte vårdade tanken om den allmänneliga
kyrkans enhet, och begreppet katolsk hade för dem samma förtrollande
klang som för deras arftagare på 1800-talet. Men i olikhet med
dessa blygdes de icke för det protestantiska namnet. Och om än
de politiska sympatierna med romerskt-katolska jakobiter i någon
mån mildrade den religiösa motsättningens bitterhet och en man
såsom Robert Nelson stod på förtrolig fot med Bossuet, voro dock
nonjurors långt ifrån att tänka på någon förbindelse med Rom.
Däremot sökte de anknytningar med den östeiländska kyrkan i
Ryssland och Grekland, hvilken då som senare för anglikanska ögon
tedde sig i en idealiserad dager.3
1 Vi få dock ej glömma, att i biskop Wilson af Sodor och Man eu af
typerna för den gamla anglikanska traditionen lefde kvar inom kyrkan till år
1755- Hans Sacra Privata har ända långt in på 1800-talet varit en af de
mest omtyckta anglikanska uppbyggelseböckerna, och J. Keble ägnade
mycken tid åt arbetet på lians biografi.
- Overton, The Nonjurors, s. 292 ff. Det var dock ej alla nonjurors,
som hyllade dessa bruk: i själva verket kom frågan om dessa fyra »XJsages»
att framkalla en af de schismer inom partiet, som skulle ytterligare försvaga
dess inflytande.
3 Peter den stores besök i England hade väckt intresse för den ryska
kyrkan. Under slutet af 1600-talet och början af 1700-talet besöktes de
engelska universiteten af grekiska studenter. Då år 1716 Arsenius, metropolit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
