Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 2. Den högkyrkliga traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NV ANGLIKANSK RENÄSSANS
103
Ur nonjurors led kom en af de mest betydande personligheterna
i Englands religiösa historia: William Law (1686—1761).1 Denne
högt bildade högkyrkoman med den eleganta pennan, som kunde
täfla med de bästa inom samtidens litterära värld, blef icke minst
genom bekantskapen med de tyska medeltida mystikerna och med
Jakob Böhme’s skrifter 1700-talets mest utpräglade mystiker i
England. En mystisk-neoplatonsk uppfattning om det materiella
lifvets intighet, om kroppen som själens graf och om kristendomens
uppgift »att skilja oss från naturen, att befria oss från slafveriet
under vår egen natur och förena oss med Gud», är bakgrunden för
hans etiska förkunnelse i Christian Per/ection och i hans mest
berömda bok A Serious Cail to a Devout and Holy Life. Detta arbete,
hvars litterära mästerskap särskildt i de inlagda karaktärsbilderna
af olika människotyper vitsordats af Gibbon och Samuel Johnson,
räknas med rätta som en af de förnämsta pärlorna i Englands
religiösa litteratur. Trots den rätt mörkt asketiska lifssyn, som den
frambär, har den genom allvaret i sina etiska maningar blifvit en
kraftigt väckande predikan. En af dem, som starkast tagit intryck
däraf, var John Wesley, och detta är ej den enda af de länkar,
som förbinda den högkyrklige mystikern med den metodistiska
rörelsen.2 Denna utgör i själfva verket en af de kanaler, som
fortplantat hans inflytande, som därjämte aldrig upphört att direkt
påverka allvarliga sinnen inom den anglosaxiska kristenheten.
Ej minst torde detta gälla om den nyanglikanska rörelsen3, och
redan hos Law finnas samma element, som gåfvo den traktarianska
uppfattningen dess egenart, om ock här i karaktäristisk före-
af Thebais, besökte London, gjorde de ledande nonjurors allvarliga försök
till närmande. Detta gaf upphof till en intressant korrespondens (hvarom
LaThbury, s. 309—361), men ledde gifvetvis ej till några praktiska resultat.
1 J. H. Overton, William Law, Nonjuror and Mystic, London 1881,
samt Ch. J. Abbey i The English Church in the 18th Century (new. ed.
London 1887), s. 253—263. Inge, Christian Mysticism (4 ed., London 1918),
s. 278—86. — Law tillhörde den grupp af nonjurors, som väl vägrade att
aflägga eden till den nya dynastien, och därför måste han uppge sitt
fellow-sliip i Cambridge, men förblef i kommunion med The Church of F,ngland.
2 Biskop Warburton skref i sin Doctrine of Grace, att det var Law, som
födde metodismen, och grefve Zinzeudorf, som skötte vaggan (cit. af Abbey,
a. a., s. 266), och metodisterna själfva sågo i honom en förelöpare.
3 Bekant är, hur Keble, när IL Froude kallat A Serious Cail »a elever
book», svarade, att detta uttryck tycktes honom ungefär lika passande som
att tala om den yttersta domen som »a pretty siglit».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
