Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 2. Den högkyrkliga traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYANGUKANSK RENÄSSANS
att förbereda marken för den kammande restaurationen. Bekant
är också, hur Keble om Oxfordrörelsens principer yttrade: »Det
synes mig vara detsamma, som min fader alltid lärde mig».1 Då
århundradet gick in, hade också den högkyrkliga riktningen ånyo
fått ett betydande litterärt uttryck i archdeacon Daubeny’s Guide
to the Church (1798).2 Han utgår från orden »quod ubique, quod
semper, quod ab omnibus creditum est», i Vincentius’ af Lerinum
Commonitorium3, dessa ord, som kunna skrifvas som ett motto
öfver nyanglikanismens historia, och som fore Oxfordmännen
knappast funnit någon mera stridbar och på samma gång mera
ensidig uttolkare än Daubeny. Han häfdar läran om den
apostoliska successionen med ali önsklig emfas. Det apostoliska uppdraget
härledes från kyrkans hufvud, och det kan bevisas, heter det4,
att det var Guds afsikt, att detta samma uppdrag (this same
com-mission) skulle följa kyrkan på hvarje steg af dess fortskridande.
Däri ligger också grunden till kyrkans auktoritet: om, som
författaren häfdar, detta uppdrag blifvit fortplantadt till den samtida
kyrkan, så måste ali kyrklig auktoritet härledas därifrån. Därpå
beror också sakramentsförvaltningens giltighet. Episkopatets
betydelse som bärare af kyrkans uppdrag motiveras på så godt
som alldeles samma sätt, som vi sedan skola möta i Träets jör the
Times. Det var till apostlarna Frälsaren gaf sitt uppdrag i Matt.
28: 18 ff.. »Det var i själfva verket ingen annan skillnad mellan
apostlarna och biskoparna än denna: apostlarna, som erkändes
vara evangeliets första såningsmän, voro allmänna eller
kringvandrande biskopar, som hade omsorgen och uppsikten öfver alla
kyrkorna (2. Kor. 11: 28), men biskoparna voro apostlar fästa vid
styrelsen af en enda stad eller provins. »5 Och skriftens vittnesbörd
kompletteras och bekräftas af de äldsta kyrkofädernas utsagor.
1 E. Wood, John Keble (Leaders of the Church), s. 2.
2 Nedan citeras 2 uppl., London 1804.
3 II: 3: »In ipsa item catholica ecclesia magnopere curaudum est, ut
id teneamus, quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est» —
Om denna Vincentius’ kanon och dess betydelse i kyrkans historia, där den
från Tertullianus dagar till Bossuet’s användts i polemiken mot allt slags
kätteri, se kap. III i inledningen till Moxon’s edition af Commonitorium i
Cambridge Patristic Texts. Cambridge 1915.
1 Pag. XXXV.
5 Appendix lo the Guide to the Church, s. 63 f. Detta är i full
öfverensstämmelse med den traktarianska teorien, hvars vetenskapliga ohållbarliet
numera är erkänd äfven af dess kyrkopolitiska försvarare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
