Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 2. Den högkyrkliga traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
YNGVE BRILIOTH
Ignatius och andra af apostlarnas närmaste efterföljare förklarade
som med en röst, »att biskoparna voro apostlarnas efterträdare,
och det biskopliga ämbetet en gudomlig inrättning». Så häfdas
med en energi, hvars intensitet sedan knappast öfverträffats, redan
vid århundradets ingång, hvad man kunde benämna det
nyangli-kanska kyrkobegreppet. Daubeny vill väl ej helt afvisa epitetet
»protestantisk» för sin kyrkas vidkommande, men han tolkar den
engelska kyrkans protestantism som bestående i »den rätt, som
en oberoende gren af Kristi kyrka gör anspråk på, att
kollektivt (in its collective character) protestera mot villfarelserna hos
en annan gren af densamma, med hvilken den kan eller icke kan
vara i kommunion, beroende på lokala omständigheter, b1
Jämte Daubeny förtjänar närmast biskop van Mildert
nämnas som den där teoretiskt häfdat den anglikanska kyrkans
egenart i högkyrklig mening. I sina Bampton Lectures, hållna i Oxford
18142, ger han ett måttfullt men bestämdt uttryck åt den
anglikanska uppfattningen af traditionen och den allmänneliga kyrkans
mening som ett komplement till Skriften och som ett rättesnöre
för dess tolkning. »Medan vår kyrka sålunda aktar sig för att sätta
upp sin egen auktoritet som en ofelbar kanon för sanningen,
underlåter hon ej att betyga sin vördnad för den katolska kyrkans
omdöme, när det kan på tillfredsställande sätt erhållas. Hon visar
städse sin redobogenhet att förblifva vid detta omdöme och vörda
det i förhållande till bevisen på dess ålder och dess obrutna
sammanhang. Hon gör ej anspråk på att bli betraktad som annat än
en gren af den allmänneliga kyrkan, icke förnekande, att enskilda
kyrkor kunna taga miste, ej heller framställande något anspråk
på ofelbarhet, vare sig för sig själf eller för andra. »3 Liksom Daubeny
häfdar van Mildert i fråga om sakramenten, att läran om den reala
närvaron i nattvarden »i andlig, mystisk och sakramental
mening» kan härledas ur den anglikanska kyrkans formler.4 Han synes
ej vara medveten om någon dualism mellan bekännelse och
liturgi, och hans kyrkobegrepp är detsamma som Daubeny’s.
Äfven van Mildert grundar kyrkans auktoritet och episkopatets
ställning på läran om den apostoliska successionen.
1 Guide to the Church, s. 150. Daubeny’s Guide framkallade motskrifter
från kalvinskt håll, hvilka denne besvarade i Vindiciae Ecclesiae A nglicanae.
2 W. van Mildert, A n Inquiry into the General Principles of
Scriptureinterpretation, Bampton Lectures, Oxford 1815.
3 A. a., s. 279 f. 4 s. 283 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
