Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 5. Romantik och nyanglikanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY ANGLIKANSK RENÄSSANS
1 1 5
var det liknande intryck, som nedlades i Newman’s själ, när han
som gosse låg i sängen på morgnarna, innan det var tid att gå upp,
och slukade Waverleyromanerna.1 I hvarje fall var det säkert
hans första beröring med den romantiska litteraturen. Hos honom
kommo intrycken härifrån att brytas med, kanske ställas i skuggan
af beröringen med antiken. Hos Sir Walter hade ali klassicism
grundligt utrotats. Den lilla grekiska han en gång lyckats inhämta,
glömde han snart — Ariosto var honom förmer än Homerus.2
Men han fröjdade sig åt munklatinet hos Mattheus Parisiensis
och andra medeltidens krönikörer. Ingen poesi smekte hans öra
som Dies irae och andra medeltidshymner. På sitt dödsläger
hördes han mumla:
»Stabat inater dolorosa,
Juxta crucem lacrymosa,
Dum pendebat filius».
Så blef det han, som inom och äfven långt utom den
anglosaxiska kulturen införde samtid och eftervärld i medeltidens värld
genom romaner som Ivanhoe och Quentin Durward, och genom hela
sin alstring lärde han människan att kasta längtansfulla blickar mot
det förflutnas värld. Men endast ett idealiseradt förflutet kan bli
föremål för eftervärldens längtan. Och Sir Walter’s medeltid
särskildt var i ej ringa grad idealiserad. Hans poetiska intuition
i förening med en afsevärd antikvarisk lärdom frambesvor i brokiga
bilder den chevalereska tidsålderns lif. Men af den nya tidens
långa födslovånda såg han där föga. Ej heller lärde han sig förstå
medeltidens religiösa historia. Han låter väl läsaren stundom
blicka in i katedralernas halfdunkel. »Kyrkliga figurer öfverflöda
på hans blad, gemytliga tiggarbröder, heliga eremiter, stolta
prelater, stränga inkvisitorer, abboter, priorer och präster af alla slag,
men alla rätt konventionella och sedda ab extra. Han kunde ej
teckna ett helgon.»3 I medeltidens själ trängde han aldrig in.
Dante förblef honom främmande. Sir Walter’s medeltid är så på
visst sätt den litterära motsvarigheten till 1800-talets återupplifvade
gotik, denna imitationsarkitektur, som gifvit nyanglikanismen dess
sorgligt monotona inramning. Dock med den skillnaden, att den
litterära rekonstruktörens alster ägde snilleverkets adelsmärke.
Båda ha kanske hjälpt någon ostadig själ att finna vägen till Rom.
1 Newman’s Letters and Correspondence, I, s. 18 (uppl. 1903, s. 15).
2 BeERS, a. a., s. 5.
3 A. a., s. 40.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
