Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gottfrid Carlsson, Johannes Magnus och Gustav Vasas polska frieri. En utrikespolitisk episod i den svenska reformationstidens historia - 2. Johannes Magnus officiell underhandlare i Polen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i o g. carlsson: joh:s magnus och gustav vasas polska frieri
och, vad ifrågavarande punkter angår, måste suppleras ur de
latinska. Tvivlet på dessas tillförlitlighet får direkt näring av
följande omständigheter. B’ör det första är ordinantian i den
form, vari den framträder hos Spegelberg och Petrus Benedicti,
av den beskaffenhet, att urkunden omöjligen i verkligheten kan
ha haft ett sådant innehåll, såvida man ej antager en i sällsynt
grad bristande skärpa och klarhet hos dess redaktörer.1
Vidare är det påfallande, att, såvitt hittills är känt, hela den
svenska samtiden med undantag av exulanterna i Brasks och
Johannes Magnus’ omgivning voro fullständigt okunniga om att
ordinantian innehållit några andra punkter än de i
riksregistra-turets text förekommande. Slutligen kunna vi bestämt
konstatera, att en av de paragrafer, som de latinska versionerna
anföra utöver den svenska texten, innehåller en bestämmelse, som
med absolut säkerhet icke ingått i Västeråsbesluten. Det är §
25 i den spegelbergska texten, motsvarande § 14 hos Petrus
Benedicti. Paragrafen stadgar till en början, att alla gods och
jordar, som av adligt folk donerats till domkyrkor, kloster,
lantkyrkor och prebenden, skulle återfalla till donatariernas
1 Den svenska texten av ordinantian innehåller ingen enda punkt, som
utgör en upprepning av någon bestämmelse i recessen och följaktligen är
överflödig. Antager man denna texts fullständighet, blir förhållandet mellan
recessen och ordinantian klart och tydligt; den senare blir närmast en stadga
angående den förras praktiska tillämpning i och för förverkligande av
reces-sens båda huvudprinciper: kronans upphjälpande genom kyrkliga intäkter och
Guds ords predikan. De latinska versionerna däremot upptaga två paragrafer
(26 och 27 hos Spegelberg; motsvarande hos Petrus Benedicti §§15 och 16),
vilkas hela innehåll redan återfinnes i recessen — till en del gäller detta
även om § 25 (se nedan) — vadan deras förekomst i ordinantian är
meningslös. Och av dessa båda paragrafer är den ena (27 resp. 16) faktiskt stridande
mot en föregående, i alla tre redaktionerna förekommande paragraf i
ordinantian. Förhållandet härmed är följande: I recessen stadgas, att konungen
till kronans bästa skall taga »et stycke päninga» av biskopar, domkyrkor och
kaniker, sedan det genom överenskommelse mellan honom och varje enskild
biskop etc. fastställts, vad var och en kunde undvara. Detta är i ordinantian
ändrat därhän, att konungen på egen hand — alltså utan föregående
överläggning med vederbörande — ägde föreskriva, hur mycket biskopar,
domkyrkor och kaniker skulle lämna honom. I de latinska versionerna finnes
även denna punkt, men de ha därjämte och utöver den svenska texten en
paragraf, som återger recessens (genom förutnämnda punkt i ordinantian
faktiskt upphävda) bestämmelser om sättet för kyrkoreduktionen. Att dessa
förhållanden betänkligt rubba tilltron till de latinska versionerna, behöver ej
närmare utvecklas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
