Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gottfrid Carlsson, Johannes Magnus och Gustav Vasas polska frieri. En utrikespolitisk episod i den svenska reformationstidens historia - 2. Johannes Magnus officiell underhandlare i Polen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
joh:s magnus officiel!, underhandlare i polen? 43
ifrågavarande electi skulle söka vinna dylik konfirmation; ehuru
han, bl. a. genom upplysningar av Magnus Haraldsson och Ture
Jönsson, måste ha varit väl förtrogen med vad som förekommit
i Sverige under de sistförflutna åren, har han efter allt att döma
ingen aning om att mäster Sven och doktor Jöns genom
gällande förbud voro förmenade att söka påvlig bekräftelse.
Om vi härav och särskilt av brevet till Lunge våga sluta,
att det ännu någon tid efter Västerås’ riksdag var biskoparna
medgivet att söka påvlig konfirmation, låt vara utan erläggande av
servitier, bli vi emellertid nödsakade att samtidigt bemöta en
invändning, som möjligen skulle kunna göras mot denna uppfattning
om Gustav Vasas kyrkopolitiska ståndpunkt. I jan. 1528 invigde
ju Peder Månsson på konungens bud utan föregående påvlig
konfirmation tre av de nyvalda biskoparna. Men detta var en
nödfallsutväg för att en kröning överhuvud skulle bli möjlig —
påven hade ju i fem års tid vägrat att konfirmera dessa electi,
om han ej fick servitier, och Gustav Vasa kunde med skäl anse,
att påvens omedgörlighet inte längre borde få stå i vägen för
kröningen. Dessutom kunde åtgärden nödtorvtigt försvaras även
ur rättrogen synpunkt. T. o. m. Brask hade i april 1526 gjort
gällande, att de svenska suffraganbiskoparna —• och det var ju
blott sådana, som vigdes 1528 •— av ålder tagit konfirmation
härhemma, d. v. s. av ärkebiskopen, och att det först under de
allra sista generationerna blivit brukligt att söka påvlig
bekräftelse, varför det gamla förfaringssättet, som varit lagligt före de
nyaste romerska stadgarna, eventuellt skulle kunna
återupptagas.1 Under sådana förhållanden har det säkerligen icke väckt
så stor anstöt, som man a priori kunde vara böjd att förmoda,
att Peder Månsson, som ju själv var vederbörligen konsekrerad
och som därtill kunde anses vara i ärkebiskops stad och ställe,
dä han utan tvivel omhänderhade de biskopliga funktionerna i
ärkestiftet under Johannes Magnus’ frånvaro2, vigde de nya
biskoparna utan påvligt bemyndigande.3
Med det föregående har jag velat ge skäl för den åsikten,
1 Handl. rör. Ska?id. hist., 15, s. 12. Jfr Westman, a. a., s. 276 f.
2 Jfr Gustav I:s reg., 3, s. 293; 5, s. 157 f.
3 Betecknande är, att Johannes Magnus icke har ett ord till klander över
1528 års biskopsvigning, då han omnämner den för en polsk biskop i juni
d. å., utan tydligen anser den som en naturlig, om också i sig själv beklaglig,
konsekvens av påvens oförsvarliga non possumus-politik (se nedan s. 59).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
