Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gottfrid Carlsson, Johannes Magnus och Gustav Vasas polska frieri. En utrikespolitisk episod i den svenska reformationstidens historia - 2. Johannes Magnus officiell underhandlare i Polen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 g. cari.sson: joh:s magnus och gustav vasas poi.ska frieri
att Sveriges »frisägelse från påfvens obediens» och definitiva
skismatisering av hittills framdraget källmaterial att döma varken
skedde på Västerås riksdag eller ens under den närmast följande
tiden. Väl kan det sägas, att Gustav Vasas kyrkopolitik visade
betänkliga tendenser däråt, men var utvecklingen skulle sluta,
var han säkerligen icke ens själv på det klara med.1 Han slets
alltjämt mellan motsatta inflytelser: å ena sidan den
uppenbart skismatiske Laurentius Andreæs råd och å andra sidan
det starka intrycket av folkmajoritetens och de flesta andliges
kärlek till gammalt och fornt, och i denna situation har hans
försiktiga läggning hindrat honom från utrerade handlingar. Hans
hållning var i själva verket länge så pass odeciderad, att det i
Vadstena kloster ännu i början av 1529 troddes, att det av
honom sammankallade kyrkomötet i Örebro skulle fatta beslut
mot lutheranerna.2 Utan tvivel har ANJOU rätt, då han
förmenar, att det först efter Örebromötet blev för alla uppenbart,
att en ny tingens ordning hade börjat.3 Även i Örebro
behandlades dock kyrkofrågan som bekant med sådan varsamhet,
att oroligheter utbröto bland Stockholms radikalt evangeliska
borgerskap. Intressant är det sätt, på vilket man i beslutet
omnämner påven. Det påpekas, att hans lag förbjuder några
led i äktenskapet, som Gud icke har förbjudit. Man kunde nu
vänta sig, att under sådana förhållanden påvens lag skulle
alldeles underkännas av mötet, men så sker icke; det stadgas
blott, att i dylika fall dispens må beviljas från påvelagen (av
biskopar och domkapitel), och även vid dessa dispenser borde
man förfara med varsamhet till undflyende av förargelse.4 Det
är tydligt, att man alltjämt vill undvika en definitiv och
förklarad brytning med den allmänneliga kyrkan.
Den kom först 1531 genom Laurentius Petris invigning till
ärkebiskop. Här möter äntligen en fullbordad handling, som
1 Jag förbiser naturligtvis icke Laurentius Andreæs märkliga brev till
Magnus Sommar 31 dec. 1527 (Hist. Tidskr. 1894, s. 359), men dels kan
brevet icke med absolut visshet sägas fullt adekvat återge konungens
personliga uppfattning, dels utesluter det icke ens under denna förutsättning
möjligheten av att Gustav Vasa ännu alltjämt var tveksam om slutmålet för
sin kyrkopolitik.
1 Script, rer. Suec., I: i, s. 220,• jfr Anjou, Svenska
kyrkoreformationens hist., 2, s. 74.
3 Anjou, a. a’., 2, s. 34.
4 Svenska riksdagsakter 1521—77/S, i, s. 119.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
