Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gottfrid Carlsson, Johannes Magnus och Gustav Vasas polska frieri. En utrikespolitisk episod i den svenska reformationstidens historia - 2. Johannes Magnus officiell underhandlare i Polen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i o g. carlsson: joh:s magnus och gustav vasas polska frieri
Det bästa och säkraste beviset för att de goda
förbindelserna mellan Gustav Vasa och Johannes Magnus icke, såsom
man hittills förmenat, avbrötos redan 1526 utan alltjämt
under-höllos under Johannes’ första Danzigtid — vi bortse fortfarande
från ärkebiskopens verksamhet i giftermålsfrågan — är
emellertid ännu ej framlagt. Ända sedan befrielsekrigets första skede
(1521) hade tvist rått mellan Sverige och staden Danzig i
anledning därav, att Danzig då av hänsyn till Kristian II hade
beslagtagit en del svenska fartyg och varor. Danzig hade
verkställt de ifrågavarande sekyestreringarna på en tid, då det ännu
icke var klart, om befrielsekriget verkligen var ett vederbörligen
organiserat företag och hade någon som helst utsikt att lyckas.
Ehuru staden sedermera hade understött Gustav Vasa i kriget,
hade den trots upprepade påstötningar från hans sida icke velat
återställa det beslagtagna eller utge ersättning därför. På
sommaren 1526 hade konungen avfärdat Stockholmsborgaren
Herman Fosser till Danzig för att åvägabringa en uppgörelse i den
segslitna tvistefrågan. Fosser hade därvid även i uppdrag att
söka förmå konung Sigismund att öva påtryckning på Danzig,
så att Gustav Vasa ställdes till freds, och Sigismund lovade
sändebudet att göra vad han kunde i denna riktning.1 Det
oaktat hade Fosser inte kunnat förmå vederbörande i Danzig
till längre gående medgivanden än att de förpliktade sig att
uppfylla Gustav Vasas krav, om och så snart tillräckliga bevis
förebringades, att de för befrielsekrigets framgång verksamma
skeppsbefälhavare och fribytare, vilkas skepp och laster på sin
tid tagits i beslag, faktiskt varit utsända av Gustav och att
denne redan då varit Sveriges korade styresman. Med anled-
346 f.; 1527 års räntekammarbok, s. 26 ff., KA. Det förefaller sålunda, som
om indragning av biskopstionden förekommit tidigare i ärkestiftet än i övriga
biskopsdömen (jfr för Strängnäs’ stifts vidkommande Gustaf I:s reg., 4, s.
268 f., 368 f.), men dels är det obekant, om indragningen ens efter Västerås’
riksdag var fullständig, dels saknas vittnesbörd om att konungen före 1530
beslagtagit till ärkebiskopsbordet hörande gods och gårdar (i Linköpings stift
satte sig konungen omedelbart efter Brasks flykt i besittning av alla »the godz,
som ligat haffua vnder Lincöpungx biscopsstol», a. a., s. 329). Om någon
»kunglig vakansförvaltning» av ärkestolens egendom och intäkter ha vi
följaktligen ingen rätt att tala, men väl ha de ärkebiskopliga inkomsterna
förminskats under Johannes Magnus’ frånvaro på grunder (eventuellt i kraft
av särskilda avtal), som undandraga sig vår kunskap.
1 Jfr ovan s. 6, not 3; se även Hajiserecesse, 7, s. 777 ff., 788 f., 799;
8, s. 78, 873 f. och Gustaf I:s reg., 3, s. 212 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
